Bland gladiatorer, skökor och slavar

Nu har jag just läst klart Maja Lundgrens Pompeji - en rätt annorlunda historisk roman. Den är fragmentarisk till sin natur och gör små nedslag i det dagliga livet i mytomspunna Pompeji, strax innan det ödesdigra vulkanutbrottet.

Romanen utgår från verkliga fynd - framförallt, om jag förstår det rätt, inskriptioner som har hittats på plats och som beskriver situationer och personer med namn och yrke. Exempelvis miman Methe som bekänner sin kärlek till slaven Chrestus. "I was here", fast på antiken.

Språket, som är Lundgrens stora styrka, är lekfullt, raljant, välsnickrat och välljudande. Jag fnissar högt flera gånger under läsningen, bland annat under den här passagen som avslutar ett stycke där författaren översätter flera latinska epitet av något ekivok karaktär:

Bortsett från detta har pompejanerna en väl utarbetad kiss- och bajshumor. Överhuvudtaget en väldigt kroppslig humor. Jag gillar det. Om ni inte gör det, så betänk åtminstone att det är historiskt korrekt. Eller stoppa upp huvet och läs något i edra egna annaler. (s. 31)

Jag tycker om hennes kollektiva berättande och hur berättarperspektivet skiftar: exempelvis en förrymd tiger från gladiatorarenan följs och själva vulkanen - Vesuven kallad - ges också röst. Det är eget och intressant.

Bäst är blandningen av högtidlighet och raljans, respektfullhet och ploj. Det är en mycket läsvärd berättelse.

Det bara slog mig en dag ...

Läst på sistone

Här kommer en lista över vad Bokmalan i övrigt har läst på sistone. Sådant som inte direkt har uppmanat till några yvigare blogginlägg, men som ändå slunkit ner på ...

Fulheten, Nanna Johansson
Bitskt, satiriskt, fultecknat och jäklarns roligt.

Bara inte du,
Katarina von Bredow
Tänk om det där är jag,
Johanna Lindbäck
Jag läste den precis efter varandra och har nästan lite svårt att skilja dem åt. Varsin ny roman av två av Sveriges mesta ungdomsförfattare.

Märkligt nog kändes de båda ganska vaga i konturerna (liksom titlarna). Synd; särskilt Johanna Lindbäck är en riktig favorit hos mig annars. Hennes En liten chock är en av mina absoluta favoritböcker.

Listan,
The Boy Book,
E. Lockhart
Charmig, lättsam och väldigt amerikansk high school-historia med klassiska pojkproblem och trassliga tjejgängsrelationer i flera delar. (Det blev blandat översatt och originalspråk, för det var det jag hade på bibblan.)

Sista sommaren (med dig), Ann Brashares
Ska föreställa vara en gripande historia om familjerelationer och sorg men ser inte riktigt det. (Om du undrar varför jag tycker det så kan du läsa mitt tidigare inlägg om chic lit.) Synd - jag är jätteförtjust i författarens serie om Systrar i jeans.

I skuggan av ett brott,
Helena Henschen
Henschen berättar ett stycke släkthistoria om de von Sydowska morden på trettiotalet. Hennes svala journalistiska språk berör, precis som jag upplevde med hennes andra bok, Hon älskade.

Livet på en kylskåpsdörr,
Alice Kuipers
Berättad enbart i post-its skriva av mor och dotter och lämnas på kylskåpsdörren, får vi historien om en mamma som plötsligt blir allvarligt cancersjuk. Intressant format.

Faunen, Anna-Karin Palm
Klurig roman med tre parallella berättelser. En enstörig författarinna i viktorianska England, en ung kvinna på medeltiden och en ung kvinna i modern tid - som reflekterar över en mycket trasslig vänskapsrelation med en annan kvinna - träffar alla en mystisk och erotiskt lockande faun. Palm är både tematiskt och språkligt mycket välformulerad och intressant. Jag kommer definitivt läsa annat av henne.

Det var allt, tillsvidare. Over & out!

Informationsskylt i biblioteket

Great minds think alike

Som en liten pendang till mitt inlägg om Lost girls så vill jag visa denna bild från bröllopet mellan Melinda Gebbie och Alan Moore, lånad från Neil Gaimans blog. Ett väldigt tjusigt brudpar som verkligen ser ut att passa varandra ...

Dagens erotiska boktips!

För er som inte ännu har upptäckt den grafiska romanen Lost girls än, så kommer här en kort presentation. Den är inte alltid självklart enkel att få tag på - många bokhandlar vill inte ha den i butik - och den är inte helt billig att köpa heller - de tre albumen finns samlade i en vacker foliantutgåva. (Tack J för den julklappen!)

Ramhistorien är det slumpartade mötet mellan tre kvinnor på ett lyxhotell i Österrike just innan första världskrigets utbrott. Dekadensen är i full blom, påskyndat av det hotande kriget. De tre kvinnorna känner vi bättre som deras flickjag, Alice i Underlandet, Dorothy från Oz-böckerna och Wendy från Peter Pan. En kärlekstriangel utvecklas mellan kvinnorna och i berättelsen sprängs det in olika erotiska eskapader från deras respektive liv.

Tecknaren, Melinda Gebbie, har gjort varje enskild ruta till ett verkligt konstverk. Detaljrikt med häftiga färgsättningar och varierade tecknarstilar beroende på vilken episod som berättas. Författaren Alan Moore är som vanligt ett under av litterära allusioner, språkvighet och förmåga till fantastiska pasticher. Det är en språklig fröjd att läsa!

Fantastiska drag i originalberättelserna ges ofta mer realistiska, suggestiva och mörka förklaringar, både vad gäller platser och karaktärer. Peter Pan är exempelvis en hemlös prostituerad gatupojke som bor i en park i London tillsammans med andra gatubarn. Finurligast är nästan när gården där Dorothy bor drabbas av tornadon och en ruta visar en "No tresspassing"-skylt som knäckts - ordet NO har vänt sig på tvären och en kan utläsa det som OZ istället.

När Bokhora tipsar om detta album kan en läsa att det tog sexton år att sammanställa verket och att det var under den processen som tecknare och författare blev förälskade i varandra.

I en intervju med Forbidden Planet pratar Moore om mottagandet av boken och menar att det kanske hade blivit mer problematiskt om de inte själva hade varit så tydliga med att det är ett pornografiskt verk:

if we’d have come out and said, 'well, this is a work of art,' they would have probably all said, 'no it's not, it's pornography.' So because we're saying, 'this is pornography,' they're saying, 'no it's not, it's art,' and people don't realise quite what they've said.

Verket är inte bara okomplicerat eller lockande pornografiskt utan visar också övergrepp och andra skrämmande situationer. Detta skildras suggestivt av Gebbie i episoden om Alices barndomsminnen, där alla scener visas speglat i någonting - vattenkaraff, glas, spegel, glasögon.

Jag kommer inte att genera mina modesta läsare med faktiska utdrag ur detta verk, utan nöjer mig med att säga att det är erotiskt och väldigt ekivokt. Få gränser lämnas intakta och få tabun kvarstår.

Det är en hänförande läsning.

I will consult the scrolls ...

En av mina stammisar på bibblan talade häromdagen med mig om en slags figur som finns med i Warhammer 40K, nämligen space marine librarian. De kan aktivera super-librarian-powers genom sina stavar och sitter på all den (fragmentariska) kunskap som finns bevarad i denna dystopiska framtid. De ser tydligen ut som bilden ovan (alltså, ganska lika dagens bibliotekarier).

Hos Games Workshop kan en läsa att "librarians use their psychic powers to unleash devastating attacks, as well as augment their own physical prowess." So, what else is new ...

De kallar varandra för brother librarian och när de får en fråga svarar de med repliken "I will consult the scrolls", vilken då min elev tyckte var något vi skulle börja med i vårt bibliotek. Någonting som jag genast tog till fasta på - kanske kan denna t-shirt bli vår nya uniform?

För övrigt ska jag handla en liten brother librarian, ety det att jag har blivit lovad hjälp att måla den av min elev (som egentligen mest gillar fantasyvarianten av Warhammer) och hans 40K-kompis. Sedan ska den få stå och stoltsera här i biblioteket.

Jag har världens bästa jobb.

Doktor Andrejevitj, eller en stor berättelse om Ryssland

Detta år började med att jag lyckades slutföra något av ett evighetsprojekt då jag läste klart den ryska mastodontklassikern Doktor Zjivago av Boris Pasternak. Jag påbörjade den i augusti och har läst till och från hela hösten. (Det passade väldigt bra att läsa den under dessa vargavintermånader vi har haft!) Att jag alls läste klart den får snarast ses som en personlig triumf.

Min goda moder, som är uppvuxen med att läsa Moa Martinson och Per Anders Fogelström, brukar då och då reta mig för min fäbless för det övernaturliga och min ovilja att läsa socialrealism. Låt mig bara att säga, att genom att läsa om den gode doktorn i sexhundra sidor så har jag fått socialrealism så att det i princip rinner ur öronen på mig.

Berättelsen täcker en intensiv period av modern rysk historia och skildrar både den första ryska revolutionen 1905, första världskriget, Februarirevolutionen 1917, Oktoberrevolutionen samma år och efterföljande inbördeskrig. Detta var jag tvungen att slå upp och läsa in mig något på - annars hade det varit hopplöst att orientera sig i handlingen. Vilket armé är det doktorn blir ivägtvingad med denna gång? Kriget känns lika hopplöst och omänskligt, vilken sida det än är som styr.

Karaktärerna i romanen - personnamnet som titel till trots - är legio. För någon ovan med ryska namnformer (som undertecknad) var det också komplicerat att hålla reda på vem som var vem, då alla har två efternamn vardera, ett förnamn och troligen också flera olika smeksnamnsformer, beroende på hur familjär en är med personen i fråga. Den gode doktorn själv kallas exempelvis vid sitt andra efternamn, Andrejevitj, en stor del av romanen. Förvirrande är bara förnamnet (eller, i det här fallet, efternamnet.)

I centrum har vi doktorn och hans närmsta familj (fru, barn, svärföräldrar) och själsfränden och älskarinnan Lara. Men romanen är väldigt kollektivt berättad och episk till sin karaktär; människors livsöden vävs ihop med Rysslands öde på ett mäktigt sätt. Ett mycket bärande tema i boken är konflikten mellan plikt och kärlek/drömmar, vilket bland annat kan ses i doktorns relation till de två kvinnorna i hans liv.

Både berättartekniken och språket känns ovan för mig. Förutom några noveller och pjäser av Tjechov har jag egentligen inte läst någon rysk författare alls. Berättartekniken påminner mig lite om rytmen i medeltida ballader, den tekniken som brukar kallas för leaping and lingering. I vissa partier är språket korthugget och funktionellt och driver handlingen snabbt vidare i en konstaterande ton. I andra blommar språket poetiskt och dröjer sig kvar vid långdragna och storslaga beskrivningar av både tundran och tajgan. Många av karaktärerna är också folkligt burleska och dialogen (som tar upp en stor del av texten) är ofta rapp och grov.

Doktor Zjivago var för mig en väldigt tungrodd läsning. Både språket och berättartekniken kändes ovan och ganska ålderdomlig; namnformerna och landets historia var till stor del obekanta för mig. Men den är också mästerligt berättad och ger en levande, beskrivande bild av en enorm nation under en vansinnigt stormig period. En får nästan svindel.

En näve bit lit, en nypa strip lit, ett uns av alternativ historieskrivning ...

... kryddas med vardagsabsurda noveller, mangaalbum samt tonårsagenter och avnjutes väl kyld! Där, kära läsare, har ni receptet på undertecknads läsning på sistone!

Som ni säkert vet har jag spenderat sista tiden med att studera, och därför har mina inlägg på bloggen mest bestått av korta kuriösa inslag, ofta av något skämtsam karaktär.

Jag har dock läst en del böcker som inte går under benämningen kurslitteratur och jag tänkte försöka mig på en liten sammanställning av dessa verk. Så, årets läsning so far, alltså. Först ut var två stycken recensionsböcker:


Gryningsmördarna är del 9 i serien om vampyrprinsen Darren Shans öden & äventyr. Samtidigt lättsmält och hårdkokt vampyraction för högstadiet, ungefär. Inte riktigt min kopp té ...

Crocodile tears av Anthony Horowitz är åttonde delen i serien om Alex Rider, hemlig agent för engelska MI6. Konstigt nog är jag svag för Horowitz serie, trots att jag troligen inte hör till böckernas huvudmålgrupp. Enkelt men välskrivet språk och ohyggligt spännande.


Jag har också läst ikapp på mina vampyrserier och övernaturliga romanser. Bland annat har jag har läst vidare i bokserien som tv-serien True Blood är baserade på (Dead in Dallas, Club Dead samt Dead to the World.

Jag måste erkänna att våldet och cynismen i dessa böcker nästan blir för mycket för undertecknad emellanåt. Fast det är ändå rappt, spännande och underhållande.

Lite mer oskyldigt känns då high school-vampyrserien House of night av mor och dotter Cast, där jag har läst del 6, Tempted. Den slutade dock både våldsamt och spännande, så jag ser verkligen fram emot nästa del nu ...

Jag läste den andra delen i den liknande serien Vampire Academy , men den är tyvärr av alltför låg kvalitet för att det ska bli någon nöjesläsning. För mycket Gossip Girl-känsla ...

Under din hud av Merissa Marr slank också ner; en urban fairie-historia som påminner väldigt mycket om Holly Blacks serie som startade med Tithe.


Vidare har jag också fått låna fler mangaalbum av min elev (i detta fall, min sempai), och läst två delar i feel good-serien om den originella femåringa flickan i Yotsuba&! samt den galna shojoserien Ouran High School.


Jag fick tipset av min kollega M att läsa Jonas Karlssons nya novellsamling, Den perfekte vännen. Den var verkligen storslaget bra! Klurig, finurlig med en emellanåt otäck främmandegörande känsla av overklighet. Trots att han egentligen skriver ganska enkelt om vardagen. Men det blir ändå bitvis absurt och orealistiskt.

Bäst tyckta jag om novellen Rummet samt den som handlar om vännen som försvinner (?) på cirkusen (vilket ledde mina tankar till en dikt/novell av Neil Gaiman, där någons farmor trollas bort på en cirkus. Den ingår i Smoke and mirrors och är både absurd och obehaglig).

Jag passade på att läsa Det andra målet också, Karlssons första novellsamling, som jag fick av S för rätt länge sedan. Den grep inte tag i mig på samma sätt: den var mer rättfram, även om den också visar på en ganska gåtfull vardag. Men Karlsson har ett fint och klurigt språk.

Tony Samuelssons Jag var en arier är någonting så ovanligt som en svensk alternativ historieskrivning och skildrar hur livet i Sverige på 70-talet hade kunnat se ut om Nazityskland hade vunnit andra världskriget. Temat är mer intressant än utförandet: Samuelssons svala språk och karaktärsskildring lämnar mig ganska oberörd. Men kyligheten i språket och relationerna mellan karaktärerna, passar samtidigt stämningen i berättelsen. Distanserat och vagt hotfullt.

Direkt från den läsningen gick jag till Maja Lundgrens Myggor och tigrar, en allt annat än distanserad berättelse. Den är svårbeskrivd, romanen, och eftersom den blev så omdiskuterad när den publicerades så känns den samtidigt väldigt beskriven. Den känns inte så mycket som en roman som något slags dagbok, där Lundgren berättar dels om livet som en motvillig del av svenska kulturkotterier samt om den tillfälliga vardagen i Neapel, där hennes svårförklarliga fascination för maffialivet beskrivs i detalj.

Jag vet inte riktig varför jag tycker så mycket om att läsa boken. Kanske är det uppenbart så att Lundgren har ett extremt begåvat språk? Läsningen liksom bara flyter på, trots att handlingen är ganska fragmentarisk.


Förutom det råkade jag handla en bok till på bokrean, Cora Sandels Alberte-trilogi. Jag har också läst klart en rysk klassiker samt några svenska ungdomsromaner, men det kommer mer om det senare. Så är alltså läget just nu, med Bokmalans läsning. Om ni nu undrade, alltså.