Jag började läsa Joyce Carol Oates Blonde nästan så fort jag var färdig med Michael Fabers Sugar. Från en tegelsten om en kvinna till en annan. De fungerade faktiskt att läsa efter varandra. Oates bok har stått i flera år på min att-läsa-lista, det kändes bra att äntligen komma dit.
När jag började tyckte jag att den var väldigt ryckig och fragmentarisk. Oates gör små nedslag här och där i Marilyn Monroes liv, skiftar berättarperspektiv ofta i korta episoder. Alla betraktar verkligen Monroe på håll hela tiden, den väldigt typiskt maskulina, patriarkala blicken. Hon objektifieras av alla runt omkring henne - älskare, äkta män, maktens män i Hollywood och dubbelt genom fotografernas ögon.
Men också när Monroe ser sig själv så blir det på distans. Oates visar oss flickan Norma Jean, alltid väldigt ung och oskuldsfull, oanades, även när självmordet närmar sig, när hon missbrukar och har blivit utnyttjad igen på alla vis (sexuellt, emotionellt, ekonomiskt ...). En flicka som betraktar "sin magiska vän i spegeln" och som verkar anse att Marilyn Monroe är en roll som måste spelas; någonting påhittat och väsensskilt från henne själv.
Intressant är hur kroppslig boken är (precis som Sugar), och vilken annan bild det ger av denna ikon, pinuppan, sexobjektet. Hon lider av fruktansvärda mensvärker och migränanfall, det beskrivs hur hårt hon tränar sin kropp för att hålla sig i form. Drogmissbruket ger henne senare konstiga sår och utslag. Oates skriver om hur Monroe sminkas i timmar och sys in i sina klänningar för att hålla chimären uppe, och vilka smärtsamma blekningar hon utstår för sitt platinablonda hår (och även könshår). Det ger verkligen helt nya tolkningar av just ikonen Monroe - ett mänskliggörande av hela västsamhällets besatthet av den "okroppsliga" kvinnan, som alltså är luktlös, hårlös, perfekt och bara till för att tillfredsställa en maskulin sexualitet.
Berättelsen om Marylin Monroe som Oates skriver är verkligen så vansinnigt sorglig. Jag blir, precis som under läsningen av Sugar, så ärligt förbannad. Männens makt i Hollywood under Monroes tid är fullkomlig. Flickan är inte värt ett vitten, hon är endast en kropp som ska justeras, visas upp, betraktas och dra in pengar till filmbolaget. Hon är också ett hål som man kan behandla hur man vill. Det känns cyniskt och hopplöst.
En sak jag gillar med Oates roman är hur tydligt hon skildrar Monroes kamp för bildning och hennes genuina intresse för skådespeleri. Detta för hon sällan gehör för i Hollywood, men jag tycker om alla de beskrivningar om hur Monroe vill ta om en scen flera gånger för att det ska bli perfekt och om hur i slutändan hon "stjäl" alla scener från sin motspelare. Hennes närvaro är så total. Den kan inte ignoreras.
Norma Jeans tragiska barndom med modern som är psykisk sjuk och en helt frånvarande far bådar verkligen illa för resten av hennes historia. Små glimtar ges om att hon blev sexuellt utnyttjad redan som litet barn (farbror Clyde?). Detta fortsätter egentligen fram till och med USAs dåvarande president, också en modern ikon, och utnyttjandet får sådana enorma proportioner på grund av detta. Västs mäktigaste man ... Sökandet efter kärleken och tryggheten belönas så illa i Monroes liv.
Trots den fragmentariska uppbyggnaden lyckas Oates få ett sådant flyt i berättelsen. Jag kan verkligen inte sluta läsa. Det är en fiktiv historia, baserad på verkliga personer och händelser. Men jag glömmer ofta fiktionen under läsningen, för det känns så trovärdigt. Precis så här hade det kunnat gå till. Och mitt hjärta värker för flickan Norma Jean, som nu på ett sätt verkar leva för evigt.
