söndag 18 december 2011

Gryning över Twilight

Den uppmärksamma läsaren har kanske märkt att Bokmalan inte har skrivit någonting om den senaste filmen i Twilight-sviten.

Jag har förvisso sett Breaking Dawn (på premiärkvällen med väninnan M, som traditionen bjuder!).

Men det kändes föga lustfyllt att skriva om den då. Ska dock försöka mig på detta nu ...

Om ni - om det nu ens är möjligt längre - har missat allt Twilight-relaterat, men längtar efter att upptäcka Stephenie Meyers värld, så läs icke vidare.

Ett sådant här inlägg kan endast stavas S-P-O-I-L-E-R-S.

Så, Breaking Dawn, alltså. Det startar med bröllop. Ett riktigt storslaget, vitt marängbröllop. Det fortsätter vidare med smekmånaden på paradisön Isle Esme och fortsätter, som ni säkert vet, med en skräckfylld graviditet som också påverkare balansen inte bara mellan the Cullens och the Quileutes utan också splittrar vargflocken i tu.

Okej, det som verkligen, verkligen stör mig i filmen.

Att Bella får blåmärken när hon och Edward har sex för första gången. Hur han är sluten och skuldfylld och hur hon tvingas trösta honom och avfärda skadorna. Och hur Bella fortsättningsvis måste tigga och be om att få sex, medan Edward håller sig sval.

Det är otroligt genusmärkligt. Så uppenbart så att vidare förklaringar knappast behövs ...


Hur vargflocken skildras. När Bellas graviditet blir känd delas flocken i två, där majoriteten anser att det okända fostret måste dödas på en gång, och alltså också Bella med. Jake, förstås, motsätter sig detta och resultatet blir två vargflockar med varsin alfahanne.



I denna scen i filmversionen framstår vargarna som Gmork-liknande monstervarelser som talar med morrande, högljudda domedagsstämmor som snarast liknar amerikanska speaker-röster till en jäkligt dålig amerikansk actionfilm.

Om publiken generat börjar skratta under en sådan egentligen allvarstyngd scen, då har filmmakarna inte riktigt lyckats ...

Min bild av Quileute-vargarna är just att det är någonting naturligt. De är inga varulvar i ordets klassiska bemärkelse. De är hamnskiftare, de är i balans med sig själva och naturen och det är någonting som har gått i arv i släkterna under en lång tid. Denna skildring går verkligen i clinch med det etablerade mythoset.


Konceptet imprint. Det är (precis som exemplet med Edwards blåmärkning av Bella) mycket problematiskt redan i text. I visuell form blir det oerhört svårsmält.

Imprint handlar om ett slags själsfrändeskap, där varulvarna i flocken kan finna just den partnern som är bäst anpassad för dem. När det bandet upptäcks kan ingenting hindra det, i princip. (Därav kärlekstriangeln Sam-Leah-Emily.)

Men det handlar inte nödvändigtvis om en vuxen, fysisk kärlek, utan en kan "imprinta" också på barn. Det förklaras med att varulvspojken då helt enkelt är det som flickan behöver att han ska vara, exempelvis som en snäll och vårdande farbror och lekkamrat.

Ja vet, det låter helt perverterat. Och det framstår inte bättre i filmen heller. I scenen där Renesmee föds och Jacob blir medveten om hennes existens har de försökt minska känslan av konstighet genom att göra "flash forwards" till när Renesmee är en vacker tonårsflicka, någongång i framtiden. Men reaktionen triggas ändå av en bebis vid en förlossning. Det är helt enkelt ... för märkligt.


När jag ser filmen inser jag hur lite jag tycker om denna seriens sista bok, jämfört med de andra delarna. Första och tredje delen är mina absoluta favoriter. I Twilight, som jag läste helt utan förväntningar för länge sedan, blev jag indragen i mitt prepubertala flickrum igen, förförd av en övernaturlig romans i en vardaglig miljö.

New Moon kändes lite som en transportsträcka, medan Eclipse blev kulmen för mig.

Jag blev flickaktigt förälskad i Jacob, som jag tyckte på alla sätt skulle var en mer jämställd och hälsosam partner för Bella. Hans sorg blev min. Triangeldraman är svårat att så oberörd inför.

Men i Breaking Dawn ska det perfekta amerikanska lyckliga slutet till varje pris pressas in. Lyckligt slut = marängbröllop och barn, naturligtvis.

(Plus larviga mängder pengar, som kläms in lite i förbifarten. Exklusiva bilar, avancerad teknologi, drivor med sedlar som en kan snubbla på i den Cullenska residensen, en privat semesterö döpt efter frun i huset ... Oh, well.)

Och till varje pris, i detta fall, innebär framförallt lidande för Jacob, denna hårt beprövade vän, och en total splittring i hans krets, vargflocken.

Plus en total fysisk nedbrytning av Bella. När ryggraden knäcks itu dör jag lite. Men det är förstås värt det - hon får ju en bebis! Hon är som en martyr, snarast, febrig, ivrande och ser sitt eget liv som totalt oviktigt.

Jag är skeptiskt.


Nu undrar kanske ni, fanns det ingenting med filmen som tilltalade denna uppenbart svårflörtade Bokmala? Jo, så klart. Min väninna M och jag har följt Twilight-filmerna tillsammans, sett dem på bio (flera gånger), helt förlorat oss i magin och noggrant diskuterat de olika versionernas för- och nackdelar. Detta har varit den största glädjen för mig med alltihopa.

Det gör vi nu också. Men hindren var stora denna vända.

Okej, det som jag gillar.

Musiken! Äntligen är den begåvade kompositören Carter Burwell tillbaka från den första filmen. Filmmusiken var en av de saker jag föll hårdast för från början och av de saker som verkligen saknades i New Moon.


Att det är så påkostat och generellt välgjort. Med duktiga skådisar. (Michael Sheen är exempelvis fantastisk, även om the Volturi inte har sådan stor roll just i denna delfilm.) Det är lyxigt med välgjorda "flickfilmer", som tar materialet på allvar. Det har jag påpekat tidigare och det är fortfarande sant.

I detta fall är det snarast själva materialet som är problematiskt.


Läs mina tidigare inlägg! Om Twilight allmänt, filmerna New Moon och Eclipse.

2 kommentarer:

Metronyx sa...

Ja du, jag har hört om inbitna bok fans som skrattat högt åt vargarnas framträdanden. Jag blev inte så skakad över filmen eftersom att jag läst böckerna så hade jag nog bearbetat Meyers universum ordentligt. Det ÄR väldigt störande ur genussynvinkel, och hon vill ha ett Disneyslut. ( Men jämför det med Austens hjältinnor så ser man ju en klar länk. Lycka för en kvinna= förverkligande genom kärlek.) Dock så tror jag faktiskt att Meyers personliga bakgrund (mormonism) spelar in mer än man tror. Hon är faktiskt uppvuxen i en miljö där man tror att vissa övernaturliga väsen glittrar, och där kvinnan är underordnad mannen !Jag tror också att den första Twilight filmen kändes annorlunda för att den hade Hardwicke och en mera lågbudget framtoning. Nu är det lite Hollywood show över det hela, och trots att man delat på BD så blir det ändå en känsla av förlust i avseendet att man inte kan skildra karaktärernas inre monologer.

Fia sa...

Jag håller verkligen med om det där med Hollywoodshow!

Längtar tillbaka till Hardwickes långsammare tempo, blågråa toner, vackra naturfoto och Burwells stämningsfulla musik från första filmen ...