Bokmalan har fått medalj! För berömliga gärningar!

Bokmalan tackar Anna för den fina utmärkelsen Kreativ Blogger award! Så här skriver hon:

"Bibliotekarien Fias blogg är fylld av intressanta recensioner, fina bilder och ohejdad Twilight-kärlek. Ren läsglädje."

Jag blev verkligen superglad. Kolla gärna in Annas eminenta blogg Bokstävlarna!

Ränderna går aldrig ur

I höstas debuterade Agnes Hellström med denna roman, Ränderna går aldrig ur. De få tidsmarkörerna genom berättelsen (Lasermannen, Pearl Jam, Medan du sov) talar tydligt om för mig att vi är jämnåriga, författaren och undertecknad här.

Elin härstammar från en överklassläkt men är uppvuxen med sin lärarmor i lilla Gimo utanför Uppsala. Hon återupptar plötsligt kontakten med den förmögna mormodern och söker till en anrik internatskola i Sigtuna.

Det glamorösa livet på internatet med den självklara gemenskapen som Elin hade föreställt sig, blir inte riktigt som hon tänkt sig. De unga, vackra och rika är i själva traumatiserade av olyckliga barndomar och prestationsångest, och droger, alkohol och ätstörningar är vardagsmat. Hierarkierna, den elitistiska synen på människor och den naiva synen på Sverige som ett klasslöst samhälle, är alla saker svåra att smälta för Elin. Konflikterna skärps när Elin igen får kontakt med barndomsvännen Behnam.

Tre gymnasieår skildras nästan skissartat genom romanen, men genom nedslagen skildras skolmiljöerna och klasskillnaderna glasklart. Jag blev väldigt förtjust i Hellströms språk, som verkligen är Elins; ibland nästan ofärdigt, som en skulle skriva i en dagbok. Det är som att författaren först har skrivit långa dialoger och beskrivningar, och sedan skalat av allting förutom det absolut nödvändigaste.

Jag tycker också om att karaktärena är så mänskliga och förhållandevis nyanserade. Elin försöker både passa in och är ibland feg, men är också modig och självständig. De "bratigaste" av Sigtunaeleverna, som till-och-från pojkvännen Otto, tillåts också vara ömsinta och goda.

Vad som är överklass, kan en verkligen fundera över, då Elin ofta känner sig malplacé trots sina "fina" anor. För mig leder detta tankarna till tv-serien Gilmore Girls, där en av huvudpersonerna, Rory, också är barnbarn i en förmögen släkt men själv är uppfostrad under enklare former av en ensamstående mamma. Den typen av erfarenhet, och de perspektiv på livet som både Elin och Rory har med sig, passar i vart fall inte in i romanens elitistiska internatmiljö.

Boken gick förvisso snabbt att läsa, men stannade verkligen kvar hos mig efter läsningen.

Staden & staden

Två av mina bokmalande vänner har China Miéville som något av en husgud. Följaktligen tyckte undertecknad att det var dags att pröva på sagda författare. Valet föll på Miévilles senaste bok, The City and the City.

Det här inlägget stavas för övrigt S-P-O-I-L-E-R-S, för det känns näst intill omöjligt att diskutera boken annat än i dess helhet.

Berättelsen känns riktigt noir där vi i ett långsamt tempo får följa polisinspektören Tyador Borlús arbete med mordet på en ung amerikansk student. Karaktären Borlú känns som en typisk amerikansk tv-serie-polis, som inte har särskilt mycket i livet utanför jobbet, och som när han fastnar för ett fall ger hundratjugo procent.

Det mest fascinerande med boken är den miljömässiga uppbyggnaden. Borlú bor och arbetar i staden Beszel. Men sammanvävt i samma stad är också staden Ul Qoma, som hör till en separat nation. Svårgripbart? Ja, det är bara början.

Staden är alltså delad i två separata delar, men inte som en tänker sig när Berlin var delad i två, där en gräns är dragen i mitten av staden, på något vis. Utan en och samma gata eller ett och samma torg kan höra till bägge städerna. Crosshatched är uttrycket som Miéville använder för fenomenet.

Kontakt med den andra staden är totalt förbjuden, vilket innebär att invånarna i båda städer måste lära sig att "icke-se" (unsee) invånare från den andra staden. En måste "icke-se" både människor, djur och bilar (där det sistnämda blir extra besvärligt, eftersom man även kör på samma gator).

Fenomenet med att "icke-se", och de digra konsekvenser som följer om en misslyckas, känns ytterligt orwellianskt. När gränserna mellan städerna korsas, griper breach in, ögonblickligen och utan pardon. Vad detta breach är, är oklart länge genom berättelsen. Rent organisatoriskt låter det som en gemensam polisiär myndighet för båda städerna, för att upprätthålla de verkligen speciella reglerna som gäller för staden (städerna). Men det beskrivs nästan som en utomjordlig makt, som automatiskt och på ett omänskligt och nästan magiskt vis griper in. Rädslan för breach är fullkomlig.

I röran med att ha två städer i en, finns starka nationalistiska grupper på båda sidor, men också unionister (unificationists), som menar att städerna var en stad från början, och borde så bli igen. För att ytterligare komplicera saker finns det också människor som hävdar att det finns en tredje stad, i bortglömda uttrymmen mellan Beszel och Ul Qoma - Orciny. Denna staden skulle då vara ursprungsstaden.

Ytterligare andra menar att breach och Orciny är samma sak, och att det är de som har den reella makten. Att vara unionist är förbjudet, då breach finns inbäddat i ideologin. Dock finns det motståndsrörelser, framförallt ungdomar, som arbetar för ett enande. Men tron på Orciny är mer än förbjudet - det är ett fullständigt tabu.

Befolkningen i Beszel och Ul Qoma har vissa lokala skillnader vad gäller kläder, kroppsspråk och språk. Men språket anges vara ursprungligen ett och samma i grunden, och skillnaderna i kultur verkar hårfina. Helt klart rör vi oss i östra Europa; närheten till Turkiet nämns också.

Detta spöklika upplägg av två nationer i en och samma stad, som egentligen har det mesta gemensamt, men som under ett oförklarligt hot lever åtskilda, leder tankarna till forna Jugoslavien, eller varför inte Jerusalem.

Beroende på politiskt läge på Balkan har man talat ibland om serbokroatiska som ett gemensamt språk, och ibland om serbiska och kroatiska (och andra slaviska språk) som helt separata språk. Precis som i boken, kan språket skrivas både med latinskt alfabet och kyrilliskt.

Större delen av boken är lågmält spännande och puttrar på i ett ganska långsamt tempo. Men när saker och ting börjar avslöjas, rullar resten av boken på snabbt, och upplösningen känns både oväntad och häpnandsväckande. Resultatet är en väldigt egen historia, fantasy noir, möjligen, med både politiskt och filosofiskt intressanta aspekter.

Jag blev dock lite besviken när de delar som hade löfte om sig att vara riktigt övernaturliga (breach, Orciny), visade sig ha andra, mer krassa och realistiska förklaringar. Samtidigt vann möjligtvis berättelsens helhet på det. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker, riktigt.

Det var i varje fall en omtumlande läsupplevelse, och jag kommer fortsätta att klura på denna bok en lång stund framöver.

Alltid Amber

När min mormor var blott sjutton vårar, fick hon en bok av sin mor i present. Bokens titel var Alltid Amber och författaren hette Kathleen Winsor. Min mor, i sin tur, fick boken av min mormor när hon var ung. Nu har även jag blivit kommenderad, av min egen mor, att läsa den.

Som en Harlequin deluxe (fast språkligt sett, av betydligt högre kvalitet) och en riktig mastodont-historisk-kärleksroman gick de sexhundra sidorna överraskande fort att sluka. Det upprepade resonemanget, "äsch, bara ett kapitel till", gjorde att vissa nätter blev senare än tänkt.

Amber St. Claire, en föräldralös flicka uppfostrad i en liten by på den engelska landsbygden, möter som sextonåring den arrogante och vansinnigt stilige lord Bruce Carlton. Amber föjer med som Bruces älskarinna till 1660-talets London och lämnas där ganska snart, då lorden lyckas lägga vantarna på ett kaparbrev av den nyligen återinsatte konungen (Charles II).

Därmed påbörjas en hisnande resa för den överjordiskt vackra, ärelystna och självupptagna Amber, som leder henne till flertalet äktenskap, ett besök till Newgate, mord, pest, bränder, så väl som till teatrarna, Whitehall, rikedom och adelstitlar. Överdådiga klänningar, peruker, supéer och baler blandas med den totala omoralen vid hovet, och karaktären Amber tycks vara född för intriger och komplotter. Faktum är, att hon får den välkänt osympatiska, tillika episk-historisk-roman-karaktären Scarlett O'Hara att framstå som en välvillig, oskyldig liten flicka i jämförelse ...

Men låt mig bara säga, att Amber St. Claire får vad hon förtjänar på slutet, och att det är mycket rafflande och underhållande läsning. Tydligen blev boken förbjuden i flertalet stater i USA, då den utkom på 40-talet, för att den ansågs vara för pornografisk. Trots detta, eller, dare I say it, kanske på grund av detta, blev det en storsäljare i USA.

Den filmatiserad också bara några år efter att boken publicerades, och jag kan faktiskt föreställa mig att de pampiga dräkterna och intrigerna gör sig bättre på film än i bokformat. Vi får se om filmen går att skaka fram någonstans, helt enkelt.

Bokmalan fyller 1 år!

Kära läsare! Nu, exakt detta datum, firar Bokmalan sitt ettårsjubileum som bokbloggare! Det är värt att fira, tycker underteckad allt, med en vacker tårta! Hurra för detta första år av litterärt plitande! Må det bli många fler ...

Dreamhours - magiska bilder

När jag recenserade den mycket trevliga barnboken Vinter på berättargränd av Erika Olofsson Liljedahl, så var det kanske omslagsillustrationen som gjorde det allra djupaste intrycket på mig. Den magiska stämningen, det realistisk fotografiska men också analoga, collageaktiga utseendet påminde mig om bildkonstnären Dave McKean - illustratör deluxe och ständigt kompanjon med vår favorit Neil Gaiman.

Omslaget var hursomhelst skapat av en svensk illustratör vid namn Viktor Kvant, och på dennes sida Dreamhours kan en beskåda flera mästerligt magiska bilder. Bilder som har drag av det viktorianska och det karnevaliska, någonting gåtfullt ogripbart och mörkt suggestivt. Kort och gott - we like!

Engelsk biblioteksälskling tonårsfilosoferar

Förra året på bokmässan fick jag tillfälle att lyssna på Aidan Chambers, en av de största favoriterna bland svenska bibliotekarier (vågar jag hävda). Chambers, engelsman, lärare och själv en person som sent om sider kom att uppfatta läsningen som ett nöje, har förutom flera ungdomsromaner också skrivit böcker om hur en kan introducera läsning för unga. Många bibliotekarier har säkerligen använt sig av dennes böcker om bokprat.

Chambers var också en mycket inspirerande talare. Det som fastnade mest hos undertecknad var hans tes om att det finns en bok för varje människa, som kan fungera som en nyckel för läsningen som passion. Bilden av läsning som en möjlig kärlek för alla människor känns som en mycket positiv och tilltalande tanke. (Besläktade tankar presenterades redan på 1800-talet av bibliotekarien Shiyali Ramamrita Ranganathan, som i sina bibliotekslagar poängterade att för "every reader his or her book" och naturligtvis då också "every book its reader").

Hur som helst blev jag nyfiken på författaren i fråga och bestämde mig för att pröva på en bok av honom. Av en slump blev det Det här är allt: Cordelia Kenns kuddbok. Ack, att valet föll just på den romanen får mig snarast att tro på ödet!

Romanen i fråga är egentligen precis vad titeln antyder. En kuddbok (en japansk term för en slags dagbok för tankar och dikter) tillhörande en ung engelsk flicka vid namn Cordelia Kenn. När Cordelia är nitton år är hon gravid och beslutar sig att sammanställa sina dagböcker från det att hon är sexton år gammal tills barnets födelse, så att hennes dotter, när hon i sin tur, fyller sexton ska kunna läsa dem.

I drygt åttahundra sidor får vi sedan lära känna denna Cordelia genom återberättanden, dikter, tankar och filosoferanden. Cordelias familj består av en avliden mor, en konstnärlig, viljestark moster och en ganska vag, men välmenande, far.

Hennes första kärlekshistoria med den jämnåriga pojken Will är en av grundvalarna i historien, himlastormande och omvälvande. Kärleken till en annan Will - Shakespeare -genomsyrar också Cordelias liv; till den grad att hon syr in passande citat av barden i sina kläder, allt efter humör och situtation.

Karaktären Cordelia, som Chamber utvecklar rakt och ömsint under denna långa text, är en tänkande, läsande, reflekterande, ärlig och emotionellt stark tonårsflicka. Hon tecknas tydligt, hennes språk och tankar är verkligen närvarande och trovärdiga. Den episodiska formen till trots känns romanen helgjuten.

Min sammanfattning beskriver inte hur min egentliga läsning såg ut. Jag sträckläste, jag skrattade så att jag frustade, jag storgrät; jag blev förförd, förtjust, förskräckt och faktiskt fullständigt förundrad.

För mig var detta helt enkelt årets läsupplevelse.

God bokjul & ett gott litterärt år!

Önskar eder egen Bokmala.

Bokmalans litterära England

I oktober hamnade Bokmalan helt plötsligt i England under några intensiva dagar, på fortbildningsresa med lärarkollegor och sin väninna B. Vägen ledde till Oxford, och efter det en kort visit till London. Oxford - "the city of dreaming spires", som poeten Matthew Arnold skrev. Ett passande namn, då en ser den praktfulla siluetten av Oxfords alla tinnar och torn.

University of Oxford samlar 38 olika college under sitt emblem och cirka ett hundratal forskningsbibliotek. Bland kända oxonians märks bland annat Oscar Wilde, T.S. Eliot, Aldous Huxley, Jeanette Winterson och naturligtvis J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis. Ett paradis, således, när det gäller både utbildnings-, litteratur- och bibliotekshistoria!



I Oxford är till och med utsikten från ett alldeles vanligt café sublim ...


Christ Church är en av de äldsta och rikaste skolorna i Oxford. Som besökare fick vi endast vandra runt i några få delar av detta enorma college, då terminen var i full gång. Men det vi fick se var otroligt vackert. Fantastiska korridorer, som ser ut som klostergångar.


Vackra fönster, ut mot en av de eviga gårdarna (quads), som alla colleges är uppbyggda kring.


Överallt ser det ut som Hogwarts, Rivendell eller kanske the Shire ... ? De vackra ängarna nedan ligger intill Christ Church.




Om matsalen i Christ Church har jag hört två olika Harry Potter-anekdoter. En guide sa att den har använts vid filminspelningarna som matsalen på Hogwarts, och en annan sa att den endast stått som förlaga. Vansinnigt imponerande är den, hur som helst! Det är helt magiskt att tänka sig att folk får sitta och äta där till vardags (fast naturligtvis inte utan sina robes!).

En annan intressant sak med Christ Church var att Charles Lutwidge Dodgson, mer känd under pseudoymen Lewis Carroll, studerat och arbetat där. Den dåvarande deanens, Henry Liddell, dotter Alice var den flicka som Carroll började berätta sagan om Alice i Underlandet för. Och resten är, som en säger, litteraturhistoria.

Guiden berättade för övrigt också att deanen själv troligen var inspirationen till den vita kaninen, då denne brukade vara sen till middagen, springa ner för trappan från sitt arbetsrum, titta på klockan och muttra att han var sen ...


Alla college har varsitt kapell. I Christ Churchs fall råkar det vara en förhållandevis liten, men ack så pampig, 1200-talskyrka, som under 1500-talet byggdes ut och blev hela Oxfords katedral. Vi gick faktiskt dit och lyssnade på en mässa senare (evensong).

Där fanns också en mycket fryntlig guide som entusiastiskt berättade om allt snusk och all samhällskritik som fanns inmålat i de praktfulla kyrkfönstrena - eftersom de satt så högt upp och detaljerna var så små, räknade konstnärerna med att ingen skulle upptäcka detta. Ack, en tid utan kikare, kameror och annat otyg!


The Bodleian Library är Oxfords största bibliotek, och också ett av de äldsta. Med sina 9 miljoner exemplar är the Bodleian det näst största biblioteket i England. Större delen av biblioteket byggdes under 1600-talet.

Den äldsta delen, Duke Humphreys library, byggdes under sent 1400-tal. Där fick vi tyvärr inte ta kort, av förklarliga skäl. Det var dock gåshudsframkallande vackert!

Lustigt var att böckerna kedjades fast, för att inte stjälas. Men kedjan fästes i den främre pärmen, för att ryggen skulle skadas om kedjan fästes där. Då var böckerna tvungna att stå med magen utåt i hyllan, för att kedjan skulle få plats. Och, vips, så såg man inte vilken titel det var! Därför fick boken en siffra på magen, och i en lista vid varje sektion kunde en se vilken titel som motsvarades av siffran. Logik ...

Sir Thomas Bodley, grundaren av biblioteket i fråga, stipulerade också regler för sitt bibliotek, som fortfarande används idag (numer dock i den engelska översättningen, istället för på latin):

I hereby undertake not to remove from the Library, nor to mark, deface, or injure in any way, any volume, document or other object belonging to it or in its custody; not to bring into the Library, or kindle therein, any fire or flame, and not to smoke in the Library; and I promise to obey all rules of the Library.

The Radcliffe Camera, en av Bodleians läsesalar. Byggdes under sent 1700-tal.


En tjusig bro som förbinder två olika delar av Hertford College. Tydligen lik The bridge of sighs i Venedig. Det finns också en i Cambridge (eller, "the other place", som en säger i Oxford), som faktiskt löper över vattnet.




Dessa två bilder ovan är från the Divinity School, den äldsta byggnaden i Oxford som byggdes särskilt för skolverksamhet (som fortfarande existerar idag). Tidigare hölls undervisningen helt enkelt i kyrkorna.

Den gotiska arkitekturen är obegripligt vackert utformad, och taket är rikt utsmyckat och ornamenterat. Också fönstrena är, som ni ser, konstverk i sig själva. På den nedre bilden syns talarstolar och bänkrader, där det tydligen hölls plågsamma disputationer, som kunde pågå i flera dagar.






De tre bilder ovan är från Exeter College, där ingen mindre än herr Tolkien var elev. Visst är det fascinerande att eleverna får klottra ner sina roddtävlingsvinster på dessa vackra fasader? Fast det ser rätt studentikost och passande ut ...

Observera också de murgrönsklädda väggarna. Det amerikanska uttrycket Ivy league passar väl här (även om de amerikanska Ivy league-skolorna snarast är att betrakta som oerfarna småungar jämfört med de åldriga universiteten i Oxbridge ...)


Vid Merton College arbetade Tolkien som engelskprofessor. Kan en bli annat än vitter av att röra sig i dessa miljöer?




På denna berömda pub, The Baby and the Bird också kallad, brukade Tolkien och C.S. Lewis mötas tillsammans med sin litterära klubb, the Inklings. Ack, att ha varit en fluga på den väggen ... Nu fick vi i varje fall sitta i denna fantastiska miljö och ta en pint eller två. ("They come in pints?!")




Jag ville väldigt gärna pröva på det här med punting. Att jag såg hela den fenomenala tv-serien Brideshead revisited innan avfärd förstärkte bara min längtan efter ett Oxford med vita linnekostymer, halmhattar och champagnedrickande.

När min cicceron I och jag kom fram till puntingstället vid Cherwell river, hade de dock just stängt för säsongen. Alas! Vi fick dock en alldeles fantastisk promenad genom norra Oxford, upp till det moderna universitetet Brookes University (där min cicceron har bott och arbetat) och tillbaka till city längs med Cherwell. Det engelska vädret skötte sig exemplariskt: höstlöven glödde och solen sken.

Kontrasterna mellan Oxford och London blev närmast chockartade. Jag längtade tillbaka redan när vi klev av bussen vid Marble Arch!




Ett besök till Charles Dickens Museum blev det ...


... och vi besökte också British Museum; detta obegripligt stora museum. Det kändes som att jag orkade ta in en fingernagels storlek av allt det en kunde se där. (Vi såg Rosettastenen, i alla fall!)

Helst ville jag se den berömda läsesalen, som ju var British Librarys läsesal fram till 1997. Dock hade de byggt för alla bokhyllor och läseplatser med en stor utställning som museet behövde plats för. Besvikelse!






1997 öppnades denna moderna biblioteksbyggnad för allmänheten, efter en trettioårig byggperiod. Då biblioteket vida vuxit ifrån sina tidigare lokaler, separerades British Library och British Museum.

Jag bokade in mig en guidad visning på British Library, och blev fullständigt fascinerad (den vansinnigt fula arkitekturen till trots). Källarplanen sträcker sig 24 meter under marken och krockade under bygget med de äldsta tunnelbanelinjerna som löper i närheten (biblioteket ligger precis vid King's Cross/St. Pancras). De grävde upp så mycket jord att de kunde bygga en skidbacke i Beckton!

Böckerna i källarmagasinen sorteras i storkleksordning (!), för att effektivisera ytanvändningen. Hela huset är uppbyggt kring ett rullbandssystem, som löper under golv och genom väggar och tak. Där fraktas böckerna från magasinen till de olika lässalarna. Guiden var både kunnig och karismatisk. Jag kan varmt rekommendera dessa guidade turer. Särskilt om ni, som jag, älskar biblioteksanekdoter och litterär kuriosa ...

De två nedersta bilderna visar ett av British Librarys alla digitaliseringsprojekt, där en kan bläddra i och zooma in på detaljer i flera olika slags äldre manuskript (i den här automaten fanns bland annat en känd version av Koranen från 1300-talet och en av William Blakes anteckningsböcker).

Nu har ni, kära läsare, fått en lång, men i sammanhanget ändå kort, sammanställning av mina litterära äventyr i England!

Jag vill avsluta denna reseskildring med ett citat från poeten W.B. Yeats: "I wonder anybody does anything at Oxford but dream and remember, the place is so beautiful. One almost expects the people to sing instead of speaking. It is all like an opera."