Varför tycker jag inte om chic lit?

Jag fick tipset av en elev och läste Cecilia Aherns PS Jag älskar dig. Handlingen lät jättefin - en ung kvinna förlorar sin man och bästa vän i cancer. Men mannen hade förberett brev och överraskningar till kvinnan, som hon får då och då under det första året efter att han har gått bort. En riktigt "sob story"; jag var i princip beredd med näsduken.

Men vad händer? Boken är skrivet med ett sådan tråkigt och taffligt språk, att jag inte kan ta till mig handlingen. Alls. Jag har försökt komma på sätt att beskriva varför jag tycker att språket är så dåligt; att verkligen sätta fingret på det. Jag tror att det är för att allting beskrivs och förklaras, ingenting skildras. Jag minns inte de exakta formuleringarna, men har läst meningar i stil med dessa:

"Sharon var verkligen en god vän. Det kändes skönt när hon tröstade henne."
"Han rufsade till hennes hår, för att busa."

Eller ett direkt citat: "Holly och Jack träffades ofta över lunch eller en drink för att höra vad som hänt i den andres liv. De intresserade sig för varandra. Hon tyckte om hans sällskap och såg honom inte bara som en bror utan också som en riktig kompis." (s 44)

Det blir så vansinnigt ointressant, och alla karaktärer förblir helt platta. Man ser dem inte alls. Sedan finns det också gott om uttjatade uttryck som man inte vill läsa i en roman, exempelvis "pricket över i:et" (sagt om en snygg topp) och att väninnorna gör någonting "under tjo och tjim" (vilket för mig endast är någonting Knattarna skulle komma undan med). Visst, här kan det vara en översättningsproblematik också, eftersom jag läste boken i svensk översättning. But still.

Jag förstod att boken och jag inte skulle komma överens då huvudkaraktären skulle läsa den döde mannens första brev och författaren skrev: "Holly höll andan och med tårar i ögonen och bultande hjärta läste hon den välbekanta stilen." (s 32)
Puh.

Och detta är för mig märkligt, för jag är väldigt förtjust att kolla på chic flicks (jag kommer säkert att gilla filmen som är baserad på den här boken). Filmerna kommer för mig (till en viss gräns) undan med att vara genussterotypa, heteronormativa, förutsägbara och ibland rent utav undermåliga. Jag tycker att det är skön avkoppling och jag blir ofta på gott humör av sådana filmer.

Har verkligen försökt läsa exempelvis Marian Keyes och tänkt att, vad skönt, nu har jag en hel genre att läsa när jag vill läsa någonting avslappnande och roligt. Men chic lit fungerar tydligen inte för mig.

Min väninna B sa det så bra när vi diskuterade detta nyligen, hon sa någonting i stil med att "det är okej att Hollywood tror att jag är så där dum. Men en bok, där förväntar jag mig något mer."

Well said.

Tema: ungdomsromaner

Jag har även i vuxen ålder verkligen gillat att läsa ungdomsromaner. Nystarten kom (naturligt nog) när jag läste barn-och ungdomslitteratur på littveten och har hållt i sig sedan dess. Nu när jag arbetar på ett gymnasiebibliotek skadar det dessutom inte att hålla sig a´jour med utgivningen. Nästa vecka ska jag exempelvis presentera ett urval för några svensklärare. Men sanningen är att jag verkligen tilltalas av många saker som hör till ungdomslitteraturens domäner. Det är uppfriskande med det mer direkta skrivsättet som ofta hör till, tycker jag.

Så, vad har jag egentligen läst? Ett urval kommer här.

Boktjuven av Marcus Zusak presenteras ofta med sloganen "När döden berättar en historia måste du lyssna" (eller något liknande). Om man har läst sin beskärda del av Terry Pratchett känns inte fenomenet med döden som berättare så nytt, men Zusaks "Död" är betydligt mer ... nedtonad.

Jag tyckte om känslan av magisk realism i boken, den varsamma sagotonen i kombination med allvarlig skildring av flera tunga ämnen. En liten tysk stad i krig, ett andra världskrigets Europa, några fattiga människors relationer och en familjs försök till vardagsliv. Tyngst väger familjens beslut att ta in en jude på flykt, och relationen mellan honom - Max - och huvudpersonen, den unga flickan Liesel. Mångfacetterat och fint. Zusak kommer till Kulturhusets Internationella författarscen 2 april - biljett är redan bokad!

På Bokmässan i Göteborg i höstas lyssnade jag på ett samtal om ungdomars läsning, med pedagogen Gunilla Molloy och författaren Johanna Lindbäck. Jag blev då så himla sugen på att läsa Lindbäcks ungdomsromaner, vilket nu till slut blev av. Hennes andra bok, Min typ brorsa, var den jag läste först. Om några tonårsbarn som tvingas samman i en styvfamiljskonstellation och en kärlek av romantiskt slag uppstår. Den var välskriven och fin - med inte ett helt enkelt tema.

Men sedan läste jag Lindbäcks debut, En liten chock, och blev alldeles förälskad. Först vet vi bara att Gustaf går sista året på gymnasiet, är missnöjd med sin blyghet och suktar något efter vackra Elin i klassen. Men sedan vecklas hans liv ut en liten bit i taget, vilket ger en verklig spänning i texten. Språket är fantastiskt! Det känns verkligen som att Gustaf talar, utan att författaren fastnar i slang, talspråk eller på andra sätt drar ner det litterära språket. Många partier i början är gravt humoristiska, men allvaret växer. You'll laugh, you'll cry ...

Jag föll inte för dessa två titlar. Den ena är Deluxe av Anna Godbersen, som enkelt kan sammanfattas som en historisk Gossip girl med språk som inte imponerar och stereotypa karaktärer (fast jag tokföll för det pampiga omslaget ... )

Den andra är Liv och Lovisa av Emma Granholm, en svensk amerikansk high school-film i textform. Jag tycker att karaktärernas motivationer är nästan obegripliga och boken lämnar mig med en känsla av misantropisk förundran.

Om man vill ha en amerikansk feel-good-film i bokformat kan man istället läsa Kate Canns Sex veckor. En typiskt tillfredsställande historia om en ung kvinna som lär sig stå upp för sig själv och någorlunda finner sin plats i världen (samt kärleken, of course). Generellt är jag väldigt förtjust i Canns böcker. Lättsamma men inte utan substans.

Annika Thor lyckas i Vad skulle du ha valt? bädda in självmordsförsök, psykiskt sjuka föräldrar, svek, grupptryck och gruppvåldtäkt på behändiga tvåhundranåntingsidor utan att det knappt märks. Och hon lyckas sluta med en hoppfull ton - det måste gillas för nå't!

En bubblare är ett boktips jag fick av två elever på jobbet - Lucas av Kevin Brooks. På omslaget lät det som en ganska traditionell flicka-möter-pojke-historia, men den var annorlunda. Cait bor på en liten engelsk ö med sin dysfunktionella familj, då den mystiske Lucas dyker upp. En tonåring som bor ensam mitt i naturen, som något slags naturväsen. Hans närvaro trasslas ihop med bymentalitetet på ön och med Caits brors, Sebastians, inblandning i det lokala värstinggänget. Resultatet blir faktiskt en riktigt spännande historia med ingredienser som vänskap, utanförskap och mord.

Någonting om ungdomsromanerna just nu alltså. Nästa projekt blir manga ...