Bokmalans liv & läsande

A Librarian's Tale, or There and Back again

2012-01-27T23:52:00.002+01:00

Nu är Bokmalan återkommen från sina äventyr på andra sidan jordklotet! En tre veckors lång resa är nu till ända och allt som kvarstår är minnen, fotografier och dagboksanteckningar. Det har varit helt, helt fantastiskt!

Resans första etapp bestod av själva farandet till den södra hemisfären, med ett stopp på flygplatshotellet i Bangkok.

Väl framkommen började jag med några dagars kringresande med buss på Nordön, med utgångspunkt från Auckland, Nya Zeelands största stad.

Ett av de första stoppen var, tro det eller ej, Hobbiton. Så på ett sätt kulminerade resan på en gång!

Inför inspelningen av The Hobbit-filmerna har Hobbiton byggts upp på nytt; faktum är att bygget har hållt på i över tre år. Men denna gång, till skillnad från när LOTR filmatiserades, har de använt riktiga material som sten, trä, halm och kullerstenar. Trädgårdar är uppodlade och små rekvisitadetaljer, som gardiner i fönstren, fågelskrämmor och tvätt på tork, är på plats.

Det kändes som att hitta en förlorad värld, där fågelsången var nästintill öronbedövande och luften tät av blomdoft. Jag rekommenderar alla er LOTR-vänner där ute en resa dit ...

Det var, i sanning, ett magiskt ställe.

Andra aktiviteter på Nordön var en māoriafton i Rotorua, ett besök till Wai-o-Tapu för att se olika vulkaniska aktiviteter samt att beskåda lysmaskar i grottorna i Waitomo.

Jag har sett vackra Huka Falls, beundrat utsikten över Lake Taupo och badat i en varm källa som mynnade ut i floden Waikato.

Jag har åkt buss uppför Mount Ruapehu, en av tre aktiva vulkaner kring Tongaringo National Park. En annan av de vulkanerna, Mount Ngauruhoe, är kanske mer känd som Mount Doom nu för tiden ...

Och på tal om LOTR så har jag också sett "Gollum's Pool" (där han fångar fisk och sjunger sin lilla visa i The Two Towers, om ni minns?), vid Tawhai Falls.

En vecka kring nyår spenderades sedan på Raumati South i goda vänners lag. Där regnade det i fyra dygn i sträck innan vädret blev fint igen. Men där fanns också samtal, god mat & gott att dricka, jamsessioner och fantastiskt sällskap.

Vi vandrade på stranden i ösregn och plockade pauasnäckor, och badade när solen var framme. Vi promenerade i bush och genom djungel, badade i en iskall flod och körde upp på ett berg så att jag fick njuta av utsikten av tjusiga Kapiti Coast, med Kapiti Island i fokus.

En dag turistade jag i Wellington. Vackert väder, vacker hamn. Spenderade några timmar på fantastiska Te Papa och gick förbi den biografen där The Return of the King hade premiär. (Nördig? Vem, jag? )

Sedan åkte jag iväg själv igen, med färjan (förvillande lik Gotlandsfärjan) vidare till Sydön. I Picton hoppade jag på min busstur igen och hamnade i Nelson. Därifrån besökte jag Abel Tasman National Park, med bushväxtlighet, sälar och gyllene stränder.

Hela vägen nerför västkusten hade vi otroligt vackert väder och utsikten var obeskrivlig. Molndraperade berg på ena sidan och så havet på andra. Magnifikt.

I Greymouth provade jag öl på Monteith's bryggeri, medan Franz Josef bjöd på en promenad till glaciären och sedan bad i varma källor (trots att hela staden då hade vattenbrist, på grund av torka). Vi passerade spegelblanka Lake Matheson såväl som Lake Wanaka.

Det vackra vädret följde med oss till Wanaka och en bit in till Queenstown. Lagom, i alla fall, så att en skulle hinna med att göra sitt bungy jump i gassande solsken ...

(För övrigt skedde bungy jump-andet över Kawarau River, också känd som River Anduin ... Coincidence? I think not!)

Från Queenstown (där bergskedjan the Remarkables kan beskådas, känd som flera av bergen i LOTR, bland annat som Dimhill Dale) åkte jag på en utflykt till magiska fjordlandskapet Milford Sound. Låt mig säga så här - Slartibartfast skulle ha varit helt nöjd!

Den resan bjöd på snötäckta berg - också kända som the Misty Mountains - täckta av moln, samsas med fjordlandskap, pampiga vattenfall och djur som sälar och delfiner. Måste ses, helt enkelt.

Jag har shoppat, fikat och tagit en half pint Emmerson Bookbinder i Dunedin, som är den staden som av alla i hela världen ligger längst bort från Sverige. Där kurade jag också i vandrarhemmets tv-rum längst ner i källaren tillsammans med ett gäng från bussen och tittade på vad då? Jo, Hostel, förstås ...

Men den sista bilden jag vill dela med mig av är från ett vattenfall i Milford Sound. Tycker du att det ser fullkomligt paradisiskt ut? Då är det bäst att vänja sig.

Naturen på Nya Zeeland är just paradisiskt vacker, i mångt och mycket. Så där att kameran inte kan göra det rättvisa. Bäst att åka dit och titta med de egna ögonen!

Date a girl who reads

2012-01-20T19:36:00.001+01:00

"Date a girl who reads. Date a girl who spends her money on books instead of clothes. She has problems with closet space because she has too many books. Date a girl who has a list of books she wants to read, who has had a library card since she was twelve.

Find a girl who reads. You’ll know that she does because she will always have an unread book in her bag.She’s the one lovingly looking over the shelves in the bookstore, the one who quietly cries out when she finds the book she wants. You see the weird chick sniffing the pages of an old book in a second hand book shop? That’s the reader. They can never resist smelling the pages, especially when they are yellow.

She’s the girl reading while waiting in that coffee shop down the street. If you take a peek at her mug, the non-dairy creamer is floating on top because she’s kind of engrossed already. Lost in a world of the author’s making. Sit down. She might give you a glare, as most girls who read do not like to be interrupted. Ask her if she likes the book.

Buy her another cup of coffee.

Let her know what you really think of Murakami. See if she got through the first chapter of Fellowship. Understand that if she says she understood James Joyce’s Ulysses she’s just saying that to sound intelligent. Ask her if she loves Alice or she would like to be Alice.

It’s easy to date a girl who reads. Give her books for her birthday, for Christmas and for anniversaries. Give her the gift of words, in poetry, in song. Give her Neruda, Pound, Sexton, Cummings. Let her know that you understand that words are love. Understand that she knows the difference between books and reality but by god, she’s going to try to make her life a little like her favorite book. It will never be your fault if she does.

She has to give it a shot somehow.

Lie to her. If she understands syntax, she will understand your need to lie. Behind words are other things: motivation, value, nuance, dialogue. It will not be the end of the world.

Fail her. Because a girl who reads knows that failure always leads up to the climax. Because girls who understand that all things will come to end. That you can always write a sequel. That you can begin again and again and still be the hero. That life is meant to have a villain or two.

Why be frightened of everything that you are not? Girls who read understand that people, like characters, develop. Except in the Twilight series.

If you find a girl who reads, keep her close. When you find her up at 2 AM clutching a book to her chest and weeping, make her a cup of tea and hold her. You may lose her for a couple of hours but she will always come back to you. She’ll talk as if the characters in the book are real, because for a while, they always are.

You will propose on a hot air balloon. Or during a rock concert. Or very casually next time she’s sick. Over Skype.

You will smile so hard you will wonder why your heart hasn’t burst and bled out all over your chest yet. You will write the story of your lives, have kids with strange names and even stranger tastes. She will introduce your children to the Cat in the Hat and Aslan, maybe in the same day. You will walk the winters of your old age together and she will recite Keats under her breath while you shake the snow off your boots.

Date a girl who reads because you deserve it. You deserve a girl who can give you the most colorful life imaginable. If you can only give her monotony, and stale hours and half-baked proposals, then you’re better off alone. If you want the world and the worlds beyond it, date a girl who reads.

Or better yet, date a girl who writes."

By Rosemarie Urquico

Det känns finns att inleda året med denna text, som G tipsade mig om. Fick gåshud och blev lite gråtig när jag läste detta. Den är dedikerad till alla de läsande quinnor jag har förmånen att ha i mitt liv.

Läsande kvinnor! Camille Corot, 1800-tals quinna, Monet, Fragonard. Stående läsning - foto av rsplatpc, uppburen läsning, Marilyn Monroe läser. Hattläsning - foto av Gibson Claire McGuire Regester, pyjamasläsning.

Gott nytt läsår!

2012-01-17T13:48:00.003+01:00

Gott nytt, kära läsare! Nu har Bokmalan återvänt från andra sidan jorden och tillsammans har vi nu har ett helt nytt, fräscht läsår att se fram emot. Tolv långa månader att fylla med böcker av alla möjliga slag ...

Dessa senaste dagar har jag dock varit lite för jetlaggad för att läsa eller skriva i någon större utsträckning. Plus att jag har varit så otroligt uppfylld av intryck från resan, vilket är en fantastisk känsla.

Men i sinom tid kommer jag att komma ikapp med allting och själen kommer också att landa här i Svea igen.

Jag skall naturligtvis skriva om min resa här i bloggen också. Jag lämnar er tills vidare med ett vackert träd (eller är det en ent?) från Albert Park i Auckland.

Som ett pyttelitet smakprov på Nya Zeelands oerhörda skönhet.

Bokmalan fyller 3 år!

2012-01-09T21:30:00.002+01:00

Idag hurrar vi för bloggen, som har levat i tre hela år! Må den leva i, om inte hundra år, så åtminstone många fler i varje fall!

Bokmalans läsdagbok 2011

2011-12-31T11:04:00.005+01:00

JANUARI-FEBRUARI
Fire - Kristin Cashore
Little (Grrl) Lost - Charles DeLint
Claire de Lune - Christine Johnson (Btj)
Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld
Doggie - Sofia Karlström
Arizonas bok - Eden Maguire (Btj)
Perdido Street Station - China Miéville
Tales of Beedle the Bard - J.K. Rowling + omläsning av hela Harry Potter-serien
Vem är Arvid Pekon? - Karin Tidbeck
Å alla kära systrar! - Ebba Witt-Brattström

MARS
Makers - Cory Doctorow
The Books of Magic - Neil Gaiman, John Bolton, Scott Hampton, Charles Vess, Paul Johnson
Marvel 1602 - Neil Gaiman, Andy Kubert, Richard Isanove, Scott McKowen

APRIL
Igelkottens elegans - Muriel Barbery
Den vita katten - Holly Black (Btj)
The World According to Groucho Marx - David Brown
A Study in Scarlet, The Sign of the Four - Sir Arthur Conan Doyle
Beastly, ett odjur - Alex Flinn (Btj)
Kimberlie: Främlingar, Kim M. Kimselius (Btj)
Kraken - China Miéville
Det händer nu - Sofia Nordin
TimeRiders - Alex Scarrow (Btj)
Elsewhere - Gabrielle Zevin

MAJ
Häxmästaren (Legenden om Morwhayle; 1) - Peter Bergting (Btj)
Ödets söner - Darren Shan (del 12)
A Game of Thrones - George R.R. Martin (A Song of Ice and Fire; 1)
Tidsresenärens hustru - Audrey Niffenegger
Night Book Mobile - Audrey Niffenegger
Love Story - Erich Segal
Augusta Prima - Karin Tidbeck (novell, Wierd Tales)
Överenskommelser - Simona Ahrnstedt

JUNI
Gud på en Harley Davidson - Joan Brady (omläsning)
The Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
Den röda grevinnan - Yvonne Hirdman
En oväntad semester - Marian Keyes
När Lucy Sullivan skulle gifta sig - Marian Keyes
Sushi för nybörjare - Marian Keyes
Å andra sidan - Marian Keyes
Är det någon där? - Marian Keyes
Naiv. Super - Erland Loe
Den hemliga trädgården - Kate Morton
Själens osaliga längtan - Audrey Niffenegger
Kapitulera omedelbart eller dö - Sanna Näsling
Spelar roll - Hans Olsson
Cirkeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

JULI
Den förspillda vakan - Nadeem Aslam
Awakened - P.C. & Kristin Cast (House of Night; 8)
Once Were Warriors - Alan Duff
Dead in the Family - Charlaine Harris (Sookie Stackhouse; 10)
The Whale Rider - Witi Ihimaera
All My Friends Are Superheroes - Andrew Kaufman
The Tiny Wife - Andrew Kaufman
En förtjusande man - Marian Keyes
Oväntat besök på Star Street - Marian Keyes
Sista chansen - Marian Keyes
Yttersta offret - Richelle Mead (Vampire Academy; 6) (Btj)
De vassa tändernas skog - Carrie Ryan

AUGUSTI
Mio, min Mio - Astid Lindgren (Btj, omläsning)
Phoenix bok (Beautiful Dead; 4) - Eden Maguire
Rosornas arv - Leila Meacham
Owl - Joanna Orwin

SEPTEMBER
Son of Avonar - Carol Berg (The Bridge of D'Arnath; 1)
Julia - Anne Fortier
Säg ifrån! - Stéphane Hessel
Sherlock Holmes 1: The Trial of Sherlock Holmes - Leah Moore, John Reppion and Aaron Campbell
En vampyr föds - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 1) Btj
Dear John - Nicholas Sparks
Om Om - Staffan Stenudd (Btj)

OKTOBER
Flyga högt - Katarina von Bredow
Sommar i New York - Candace Bushnell
Mycket mer än så - Sarah Dessen
Älskar - hatar - Jenny Downham
Transmetropolitan vol 1: Back on the Street - Warren Ellis & Darrick Robertson
Söta pojkar är bara på låtsas - Moa Eriksson Sandberg
Divine Misdemeanors - Laurell K. Hamilton (Meredith Gentry; 8)
Hungerhuset - Loka Kanarp & C/M Edenborg
En bit av mig fattas - David Levithan
Naomi & Elys kyssförbudslista - Rachel Cohn & David Levithan
Välkommen hem - Johanna Lindbäck
Om du var jag - Jessica Schiefauer
Pojkarna - Jessica Schiefauer
Robothjärta - Natalie Standiford
Den dansande djävulen - Martin Widmark (Tyko Flores; 1)
Med andra ögon - Li Österberg

NOVEMBER
Om någon ropar i skogen - Malin Biller
Transmetropolitan vol 2: Lust for Life - Warren Ellis & Darrick Robertson
Transmetropolitan vol 3: Year of the Bastard - Warren Ellis & Darrick Robertson
Transmetropolitan vol 4: The New Scum - Warren Ellis & Darrick Robertson
Transmetropolitan vol 5: Lonely City - Warren Ellis & Darrick Robertson
Fragile Things - Neil Gaiman
Vår rättmätiga plats - Barbro Hedvall Att tro på mister Pip - Lloyd Jones
Embrace - Jessica Shirvington (The Violet Eden Chapters; 1)
Ankomsten - Shaun Tan
Fyrtornet i Son-Li - Martin Widmark (Tyko Flores; 2)
Den unga F:s bekännelser - Maria Margareta Österholm

DECEMBER

The Devil You Know - Mike Carey (Felix Castor; 1)
Siri - Lena Einhorn
Transmetropolitan vol 6: Gouge Away - Warren Ellis & Darrick Robertson
Spelreglerna - Jonas Karlsson
Oskuldens tecken - Patti Smith
Ja till Liv! - Liv Strömquist

Knappen kan en köpa hos thecarboncrusader hos Etsy.

The Road goes ever on and on ...

2011-12-23T08:32:00.001+01:00

"It's a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don't keep your feet, there's no knowing where you might be swept off to ..."

Idag påbörjar Bokmalan sin långa färd mot Nya Zeeland! Väl mött på andra sidan jorden, kära läsare.

Höstens grafiska buffé

2011-12-22T17:50:00.001+01:00

Om någon ropar i skogen - Malin Biller
Urhundenvinnare 2011! En självbiografisk uppväxtskildring, tecknad i Billers egna stil, som innehåller stor sorg och också igenkänning. Om att känna sig fel hela tiden, om skilsmässa och föräldrar som inte tar ett vuxenansvar. Om övergrepp. Om sociala hierarkier och att försöka finna sig själv och sin plats. Stark och sorglig med ett uns av hopp, så småningom.

Mats kamp - Mats Jonsson
Jonsson fortsätter att nedteckna sitt liv i denna senaste grafiska självbiografi. Mats och Viktoria försöker skapa sig ett liv i Stockholm och går från liten lägenhet centralt och vuxenliv till småbarnsföräldraskap och livskriser. Svart, sorgligt och hoppfullt om Livet.

Hungerhuset - Loka Kanarp & C/M Edenborg
Som en spansk skräckfilm berättas här om två systrar vantrivs hos sina fosterföräldrar. De ger sig ut i den djupa skogen och finner där ett förfallet ödehus, som lockar dem men vill dem illa. Suggestiv grafisk skräckberättelse tecknad av Kanarp, som tidigare imponerat med Pärlor & patroner – 60 historiska kvinnoporträtt.

Ja till Liv! - Liv Strömquist
Från A till Ö bjuder Strömquist på ett argt, politiskt ABC och diskuterar ämnen som svensk politik, nazism, feminism, queer och kulturkändisar. Färgsprakande, oförsonligt och vansinnigt roligt.
Politisk satir av en av de skarpaste serietecknarna i landet.

Med andra ögon - Li Österberg
Små serienovellspärlor om (framförallt) olika flickor och kvinnor som tangerar varandra över gränser som tid, rum och verklighet. Realism med en liten, liten twist.

Vår rättmätiga plats

2011-12-20T18:52:00.000+01:00

Översiktligt och ändå detaljerat skildrar journalisten Barbro Hedvall kvinnornas kamp för rösträtt i Sverige i den snyggt formgivna volymen Vår rättmätiga plats.

Här ges inblickar i samtida svensk politik och utblickar mot resten andra delar av kvinnorörelser runt om i västvärlden. Flera av de tongivande rösträttskämparna i olika generationer och presenteras.

Några saker som jag fann extra intressanta:

- Att det inte fanns allmän rösträtt i Sverige för män förrän 1909. Det visste faktiskt inte jag ...

- Förslaget som kom 1902 (tror jag det var) om att gifta män borde få TVÅ röster. Så de kunde rösta för sina små frugor också. (Gaaah!)

- Att Sverige var sist i Norden med att erkänna kvinnans rösträtt. Segt!

- Vilket enormt upplysningsarbete rösträttskvinnorna gjorde. Hur de reste verkligen land och rike runt för att hålla föreläsningar och debatter, hur de nätverkade, samlade namnskrifter och skrev i pressen. Imponerande.

- Hur laglydig den svenska rösträttsrörelsen var jämfört med ex. de engelska suffragetterna. Jag blir nyfiken på om det fanns någon kontakt mellan dessa länders kvinnokämpar, eller om de valda metoderna skilde sig för mycket åt?

Med inbjudande layout och ett väldigt rikt bildmaterial, tycker Bokmalan att detta ett måste för bokhyllan. Ett väl sammanfattat stycke kvinnohistoria; ett verk att gå tillbaka till, läsa om och bläddra i. Känna historiens vingslag ...

Gryning över Twilight

2011-12-18T10:06:00.003+01:00

Den uppmärksamma läsaren har kanske märkt att Bokmalan inte har skrivit någonting om den senaste filmen i Twilight-sviten.

Jag har förvisso sett Breaking Dawn (på premiärkvällen med väninnan M, som traditionen bjuder!).

Men det kändes föga lustfyllt att skriva om den då. Ska dock försöka mig på detta nu ...

Om ni - om det nu ens är möjligt längre - har missat allt Twilight-relaterat, men längtar efter att upptäcka Stephenie Meyers värld, så läs icke vidare.

Ett sådant här inlägg kan endast stavas S-P-O-I-L-E-R-S.

Så, Breaking Dawn, alltså. Det startar med bröllop. Ett riktigt storslaget, vitt marängbröllop. Det fortsätter vidare med smekmånaden på paradisön Isle Esme och fortsätter, som ni säkert vet, med en skräckfylld graviditet som också påverkare balansen inte bara mellan the Cullens och the Quileutes utan också splittrar vargflocken i tu.

Okej, det som verkligen, verkligen stör mig i filmen.

Att Bella får blåmärken när hon och Edward har sex för första gången. Hur han är sluten och skuldfylld och hur hon tvingas trösta honom och avfärda skadorna. Och hur Bella fortsättningsvis måste tigga och be om att få sex, medan Edward håller sig sval.

Det är otroligt genusmärkligt. Så uppenbart så att vidare förklaringar knappast behövs ...

Hur vargflocken skildras. När Bellas graviditet blir känd delas flocken i två, där majoriteten anser att det okända fostret måste dödas på en gång, och alltså också Bella med. Jake, förstås, motsätter sig detta och resultatet blir två vargflockar med varsin alfahanne.

I denna scen i filmversionen framstår vargarna som Gmork-liknande monstervarelser som talar med morrande, högljudda domedagsstämmor som snarast liknar amerikanska speaker-röster till en jäkligt dålig amerikansk actionfilm.

Om publiken generat börjar skratta under en sådan egentligen allvarstyngd scen, då har filmmakarna inte riktigt lyckats ...

Min bild av Quileute-vargarna är just att det är någonting naturligt. De är inga varulvar i ordets klassiska bemärkelse. De är hamnskiftare, de är i balans med sig själva och naturen och det är någonting som har gått i arv i släkterna under en lång tid. Denna skildring går verkligen i clinch med det etablerade mythoset.

Konceptet imprint. Det är (precis som exemplet med Edwards blåmärkning av Bella) mycket problematiskt redan i text. I visuell form blir det oerhört svårsmält.

Imprint handlar om ett slags själsfrändeskap, där varulvarna i flocken kan finna just den partnern som är bäst anpassad för dem. När det bandet upptäcks kan ingenting hindra det, i princip. (Därav kärlekstriangeln Sam-Leah-Emily.)

Men det handlar inte nödvändigtvis om en vuxen, fysisk kärlek, utan en kan "imprinta" också på barn. Det förklaras med att varulvspojken då helt enkelt är det som flickan behöver att han ska vara, exempelvis som en snäll och vårdande farbror och lekkamrat.

Ja vet, det låter helt perverterat. Och det framstår inte bättre i filmen heller. I scenen där Renesmee föds och Jacob blir medveten om hennes existens har de försökt minska känslan av konstighet genom att göra "flash forwards" till när Renesmee är en vacker tonårsflicka, någongång i framtiden. Men reaktionen triggas ändå av en bebis vid en förlossning. Det är helt enkelt ... för märkligt.

När jag ser filmen inser jag hur lite jag tycker om denna seriens sista bok, jämfört med de andra delarna. Första och tredje delen är mina absoluta favoriter. I Twilight, som jag läste helt utan förväntningar för länge sedan, blev jag indragen i mitt prepubertala flickrum igen, förförd av en övernaturlig romans i en vardaglig miljö.

New Moon kändes lite som en transportsträcka, medan Eclipse blev kulmen för mig.

Jag blev flickaktigt förälskad i Jacob, som jag tyckte på alla sätt skulle var en mer jämställd och hälsosam partner för Bella. Hans sorg blev min. Triangeldraman är svårat att så oberörd inför.

Men i Breaking Dawn ska det perfekta amerikanska lyckliga slutet till varje pris pressas in. Lyckligt slut = marängbröllop och barn, naturligtvis.

(Plus larviga mängder pengar, som kläms in lite i förbifarten. Exklusiva bilar, avancerad teknologi, drivor med sedlar som en kan snubbla på i den Cullenska residensen, en privat semesterö döpt efter frun i huset ... Oh, well.)

Och till varje pris, i detta fall, innebär framförallt lidande för Jacob, denna hårt beprövade vän, och en total splittring i hans krets, vargflocken.

Plus en total fysisk nedbrytning av Bella. När ryggraden knäcks itu dör jag lite. Men det är förstås värt det - hon får ju en bebis! Hon är som en martyr, snarast, febrig, ivrande och ser sitt eget liv som totalt oviktigt.

Jag är skeptiskt.

Nu undrar kanske ni, fanns det ingenting med filmen som tilltalade denna uppenbart svårflörtade Bokmala? Jo, så klart. Min väninna M och jag har följt Twilight-filmerna tillsammans, sett dem på bio (flera gånger), helt förlorat oss i magin och noggrant diskuterat de olika versionernas för- och nackdelar. Detta har varit den största glädjen för mig med alltihopa.

Det gör vi nu också. Men hindren var stora denna vända.

Okej, det som jag gillar.

Musiken! Äntligen är den begåvade kompositören Carter Burwell tillbaka från den första filmen. Filmmusiken var en av de saker jag föll hårdast för från början och av de saker som verkligen saknades i New Moon.

Att det är så påkostat och generellt välgjort. Med duktiga skådisar. (Michael Sheen är exempelvis fantastisk, även om the Volturi inte har sådan stor roll just i denna delfilm.) Det är lyxigt med välgjorda "flickfilmer", som tar materialet på allvar. Det har jag påpekat tidigare och det är fortfarande sant.

I detta fall är det snarast själva materialet som är problematiskt.

Läs mina tidigare inlägg! Om Twilight allmänt, filmerna New Moon och Eclipse.

Spelreglerna och andra skeva historier

2011-12-17T10:26:00.002+01:00

Jag gillade Jonas Karlssons första novellsamling, Det andra målet - den var vardagsklurig och lite skev på ett sätt som tilltalade mig. Denna skevhet tycker jag att han verkligen lyckades utveckla ytterligare i Den perfekte vännen. En väldigt läsvärd och bitvis riktigt obehaglig samling texter (särskilt Rummet!).

Den senaste samlingen, Spelreglerna, lämnar mig däremot lite sval. Första novellen gillar jag, den där skådespelaren efter att ha stått på scen och insett att han inte kan varken pjäsen eller sin roll, finner sig halvnaken i en svindlande spiraltrappa, inklämd i en arg folkhop ... Klassisk mardröm!

Höjdartexten är dock Skulden, om den ganska vanliga 30-någonting mannen med deltidsjobb på en videoaffär som får hem en faktura som startar på beloppet 5.700.000 kr.

Han dras sedan in i en kafkaesque byråkratisk process som involverar en tidigare helt okänd myndighet och en skyldighet att ge ekonomisk ersättning för sådana saker som solsken, lycka, kärleksrelationer och där summan på fakturan lavinartat ökar för varje samtal.

"Du känner en känsla, va?", fortsatte hon i luren. Du känner känslor, har fantasier, vänner och bekanta. Och du drömmer, antar jag?
Hon brydde sig inte om att vänta på svaren längre.
"Vad menar du?", sa jag.
"Drömmer du på natten?", fortsatte hon.
"Det händer."
"Mm. Tror du att allt det där är gratis?"
Jag var tyst ett tag.
Nja, jag trodde väl ... " (s. 37)

Smart, humoristiskt och surrealistisk! Den novellen kan jag verkligen rekommendera.

Dikter, dikter, dikter

2011-12-15T19:23:00.001+01:00

I andan av att vilja läsa någonting annat gav jag mig på två diktsamlingar, någonting som är ovanligt för mig. Jag är en vältränad romanslukare, en medelbegåvad novelläsare, men dikter? Ovant.

Patti Smiths Oskuldens tecken var den ena jag valde, eftersom hon är en rock'n'roll-legend och cooling. Men jag vet inte ...

Jag tappade koncentrationen hela tiden. Tyckte varken det ena eller andra om de valda orden. Ser referenser och uttryck som får mig att tänka på andra Chelsea-rockpoeter, som Bob Dylan eller Leonard Cohen. Men fick ingen känsla.

Den andra diktsamlingen jag valde är skriven av en gammal skrivarkurskamrat till mig - Den unga F:s Bekännelser enligt Maria Margareta Österholm.

Maria Margareta har för övrigt under flera år varit en av eldsjälarna bakom förlaget Rosenlarv, som ger ut kvinnliga klassiska författare som behöver lyftas upp till en välförtjänt position.

Som en fiktiv självbiografi/dagbok berättas historien (historier) om fröken F i ett halsbrytande tempo med ett språk där varje strof känns genomtänkt och noga placerat.

Här blandas klassiska litterära tilltal ("Vari vi möter ...", "Kära dagbok", "Kära systrar"), bibliska klanger, omstrukturerade ordstäv och talesätt, ordlekar, barnramsor, sånger och litterära allusioner.

Frasen "det finns inget så vackert som en död skönhet" (s. 34) får mig att tänka på både Laura Palmer i tv-serien Twin Peaks, detta mytomspunna mordoffer som så mycket av serien koncentrerar på, och på Ofelia - "sjön är en viloplats för ihjälslagna älsklingar" (s. 14)

Här vänder och vrider författaren (tolkar jag det som) på flickheten, att vara flicka i detta samhälle. Den unga F är en och hon är alla vi. Meningen "jag hade ett skrik men lärde mig tala" (s. 18) känns symbolisk: vi får inte ta plats. Skriker vi ska vi spärras in på vinden och hållas där.

Många traditionella kvinnoattribut används lekfullt och hotfullt, som den återkommande handväskan eller hur F bakar "storhetsvansinne" (s. 77) och en "katedral" (s. 46).

En text som spretar och skaver. Ofta förstår jag inte, men jag dras med i språkets konstruktion och tolkar själv allt eftersom jag läser.

Det är en saga med ofta högtidligt tilltal, men verkligheten lurar oförsonligt bakom orden.

Radbrytningar och olika fontstorlekar ger en känsla av att texten är levande, att den böljar med ordens mening(ar).

Övernaturliga romanser

2011-12-10T13:10:00.001+01:00

Jag blev jätteglad när jag upptäckte att Laurell K. Hamilton hade fortsatt att skriva om privatdetektiven/ faerieprinsessan/ fertilitetsgudinnan Merry Gentry - Divine Misdemeanors, del 8.

När jag väl började läsa kände jag mig ... mätt.

De senaste åren har jag läst så många delar av dessa supernatural romance-serierna att jag insåg att jag till sist fått nog.

Därför var det lite synd om denna recensionsbok som dök upp strax därefter:

Embrace - Jessica Shirvington (The Violet Eden Chapters; 1). Ni ser ju redan på omslaget vart denna bok är på väg ...

Violet Eden växer upp moderslös med en frånvarande far. Hennes enda tröst i tonårslivet är träningskompisen Lincoln - som visar sig vara gregori, halvängel.

Och det visar sig att Violet också är halvängel ... och Lincoln har vetat allt och inte berättat NÅGOT för henne .... och det betyder också att de inte får bli kära i varandra, eftersom de är gregori-partners.

Här någonstans dyker det upp en vacker, mystisk främling vid namn Phoenix, som har korpsvart hår med guldslingor i, ett okänt förflutet och en magisk förmåga att kunna kontrollera människors känslor och tankar.

Ja, ni förstår säkert hur detta triangeldrama byggs upp och hur tröttsamt naiv en viss huvudperson upplevs ...

Jag är helt enkelt sugen på att läsa helt andra saker!

Ömtåliga berättelser

2011-12-08T18:48:00.001+01:00

Fragile Things av mästerliga Neil Gaiman har, av någon outgrundlig anledning, stått oläst i min bokhylla i flera år.

Jag blev lite snopen när jag insåg att jag redan stött på flera av novellerna i andra samlingar ... bland annat Smoke & Mirrors och M is for Magic.

Lite ojämn kvalitet, men några slog an en ton i mig. Den första novellen, A Study in Emerald, som bjuder på 1800-tals pastisch i ett alternativt viktoriansk England, är superb. Lovecraftiansk Sherlock, ja visst!

(Måste nog skaffa mig hela den antologin som den texten är skriven till - Shadows over Baker Street.)

Forbidden Brides of the Faceless Slaves in the Secret House of the Night of Dread Desire är charmigt humoristiskt. Jag gillar verkligen tanken: tänk om det finns en existens när realism betyder gotiska slott och osaliga andar och där det fantastiska blir att skriva om uttråkade hemmafruar i förorten ...

I The Monarch of the Glen, den sista texten i samlingen, möter vi åter Shadow, från American Gods. Någonstans på bystan i Skottland får han ett dörrvaktarjobb som verkar tämligen mystiskt.

Ett kärt återseende! Mytologiskt, humoristiskt, mystiskt, kargt och lite hårdkokt. Jag tycker om 'et.

Siri - ett kvinnoöde

2011-12-04T12:52:00.002+01:00

Siri av Lena Einhorn är en romanversion av Siri von Essens liv. Känns som en blandning av biografi och berättelse - ibland följer vi Siris perspektiv nära, delar hennes upplevelse.

Ibland citeras autentiska brev. Ibland zoomar berättaren ut, sammanfattar och förklarar. Ibland blir glappet mellan dessa olika partier lite för stort.

Jag som just sett SVT:s dramaserie August, skriven av Peter Birro, känner igen några scener i detalj. Så blir det, antar jag, när en bygger sitt material på verkliga människor och verkliga källor.

Denna berättelse tar dock vid där tv-serien slutar. Vad som händer efter separationen mellan Siri von Essen och hennes make Carl Gustav Wrangel. Livet tillsammans, teatern, Grez, Marie David.

Ilska och frustration är i varje fall känslorna jag får under läsningen. Över att detta potentiellt jämställda kamratäktenskap mellan konstnärssjälar mynnar ut i bittra fejder och destruktiva maktspel.

Och för Siri (självklart!) en förlorad karriär och möjlighet till självförsörjning och självbestämmande.

Det är dock uppfriskande att få följa Siris liv, istället för denna så vansinnigt omtalade, omdiskuterade, omskrivna August.

Här blir han mer som ett kaotiskt och lynnigt inslag i närvaron som en måste anpassa sig till och förhålla sig till. Det är Siris känslor och tankar som står i fokus.

Jag blir lite konfys av romanformen, bara. Hur ska jag förhålla mig? Fiktion, fakta? Men engagerande läsning. Ett litet stycke kvinnohistoria, om än skönlitterärt förpackat.

Att tro på mister Pip

2011-11-29T18:30:00.001+01:00

Jag har precis läst ut Att tro på Mister Pip av Lloyd Jones. Åh. Bara åh. Den var gripande och ovanlig. Magiskt realistiskt.

På en ö i Stilla havet i ett litet samhälle lever människor i sina enkla hus på det som havet och regnskogen ger dem. Tidigare, förstår en i texten, var ön ett gruvsamhälle uppbyggt av vita män från Australien som utvann koppar där.

Känslan av tid och rum känns svävande under läsningen, även fast jag när som helst kan slå upp exakt var och när boken utspelar sig.

I berättelsens nu är ön i kläm mellan två olika grupper av gerillagäng, som jag tolkar det, varav en gruppering från början verkar vara öns egna söner (kallade ”rambosarna”) medan den andra gruppen kommer utifrån och omnämns ”rödskinnen”.

Detta hot växer fram successivt i texten. Från början får jag mer känslan av att samhället är bortglömt av omvärlden, helt isolerad från kontakt med andra:

Vi slutade gå i skolan när våra lärare hade farit med sista båten till Rabaul. Sista båten. Det var ett ord som fick huvudena att hänga på oss. Nu skulle vi bli tvungna att gå på vatten för att ta oss ifrån ön. (s. 14)

Det finns spår av kolonimaktens intrång – någon enstaka konservburk, elartiklar som inte längre kan användas, ett parasoll. Och förstås den gåtfulle Mr Watts. Öns enda viting, gift med en kvinna från ön – Grace.

Om Matilda, en flicka i tidiga tonåren, är historiens huvudperson och berättare så är Mr Watts (Glosöga ofta kallad) dess fokus, dess katalysator och symbol för många olika saker.

Mr Watts ikläder sig rollen som byns lärare, när ingen annan finns. Han bjuder också in barnens släktingar att berätta om sådant de vet, som exempelvis Bibeln, olika slags växter och fiskar eller färgen blått.

Själv har Mr Watts stora glapp i sina kunskaper, men en sak verkar han kunna mycket om: Mr Dickens från England. Han läser Lysande utsikter (i princip den enda boken som existerar på ön) för barnen, flera gånger på rad. När boken förstörs försöker de tillsammans återskapa romanen, mening för mening. Och magi uppstår.

Matilda främst, men också flera andra av barnen, blir helt uppslukade av Pips öden och äventyr i det viktorianska England. Trots avstånd i tid och rum, så känns Pip mer närvarande och verklig än exempelvis Matildas egna anmödrar.

Det Mr Watts undervisar i klassrummet är svårgripbart. Mr Dickens, ja visst. Hur litteraturen kan ge oss erfarenheter och väcka känslor. Hur vi kan diskutera och engagera oss i en bok och därför också möta varandra.

Men också någonting annat. Skildringen där Mr Watts berättar om det som ingen annan människan kan ta ifrån oss ger mig rysningar: ”våra tankar och vår fantasi” samt vår egen inre röst:

Ljudet av mitt namn tog mig till en plats djupt inne i mitt huvud. Jag visste sedan tidigare att ord kan ta en till nya världar men jag hade inte vetat att jag bara med kraften av ett ord uttalat enbart för mina egna öron skulle hamna i ett rum som ingen annan kände till. (s. 113-114)

Relationen till Matildas mor - rakryggad, religiös och snartstucken - skildras också i nära detalj; nästan klaustrofobiskt så. Moderns rivalitet med Mr Watts blir snarast en symbol för en konflikt mellan livet på ön och den hotfulla vita världen. Matilda, som känner en stark lojalitet mot båda parter, dras mellan polerna.

Språket känns både litterärt och muntligt, om ni förstår vad jag menar. Något av Salman Rushdies muntliga känsla finns med i Lloyds berättarkonst, fast i mycket enklare form.

På grund av ett enkelt missförstånd förvandlas Mr Watts till Mr Dickens i en konfrontation med en av gerillagrupperna, och Mr Pip växer från en litterär karaktär till någon som byns invånare skyddar och gömmer – ett potentiellt hot för båda gerillagrupperna.

Skildringar av byns lugna liv bryts av mot de korta, intensiva episoder där något utav gängen tar kontroll över byn. Bränner, skövlar och värre ändå. Mycket värre.

Samtidigt som författaren ständigt skildrar alla som människor: de unga pojkarna som redan spenderat år i djungeln, ensamma med sina vapen. Det malariasjuka befälet, utan räddning, då mediciner inte längre existerar på ön.

Oundvikligt rör sig berättelsen mot sin kulmen …

Läs den, om ni inte redan har gjort det! (Den kom ut 2006 och anledningen till att just jag läste den just nu är för att författaren kommer från Nya Zeeland.) Den är väl läsvärd.

Vi kan för övrigt också se fram emot filmen snart, med Hugh Laurie i rollen som Mr Watts.

Pojkarna

2011-11-24T21:18:00.002+01:00

Augustvinnaren Pojkarna är riktigt, riktigt läsvärd.

Bella, Momo och Kim är tre flickor, på gränsen till pubertet och tonårsliv. De blir nästan klaustrofobiskt instängda av de sociala hierarkierna i skolan, av skräcken för ”pojkklungan”, av ”kriggstrategier och sammandrabbningar” (s. 22-23)

Med tafsningar, könsord, komplimanger och porrfilmsreferenser om vartannat hålls flickorna i schack, balanserande mellan sina längtan efter att slå tillbaka, förväntningarna på hur flickor skall reagera samt också det egna potentiella begäret.

Kim, vår ciceron i denna historia, skaver i sin flickkropp:

Min kropp satt på mig som något främmande, en gummidräkt som klibbade och kliade. Men hur jag än rev och skrapade med naglarna satt den där den satt. Om nätterna kunde jag drömma att min kropp föll av mig. Det var så enkelt, plötsligt hittade jag en dragkedja i huden. [---] Jag öppnade den, kunde känna luften sila in mot min riktiga hud därunder, som ett vakuum när det släpper. (s. 19-20).

Detta är en av de många saker jag tycker om med denna roman: kroppsligheten. Den är nästan poetiskt och väldigt symboliskt omskriven, berättelsen igenom, men också så tydlig. Så kroppslig och konkret.

Jag känner verkligen olustkänslorna inför att växa in i ett okänt kvinnoskap, en kvinnlighet, att fastna i någon av ”de förutbestämda Kvinnomallarna. Vi knep ihop munnarna och slöt ögonen, vägrade att acceptera det oundvikliga.” (s. 21)

De tre vännerna tar sin tillflykt till sin flickgemenskap i Bellas växthus: en frizon från tonårens lockelser och en eventuell vuxenhet. I Bellas odling och i deras lekar, som de fantastiska skimrande maskeraderna de ordnar, gömmer de sig och finner styrka i sin gemenskap, utanför.

Maskeradscenerna, då flickorna förvandlas till fantasivarelser som Shere Khan, en silverrygg, Fågelhärskaren och Pierrot, är magiska. De bjuder på ett sådant lekfullt allvar och en sådan stark flickgemenskap att jag automatiskt tänker på Inger Edelfeldt - flickgemenskapernas okrönta drottning.

Att utklädnaderna här lutar åt tydligt maskulina karaktärer visar på genusaspekterna i texten – att kvinnorollerna skaver, eller kanske handlar det om ett maktåtertagande.

När flickorna, av en slump, upptäcker vad Bellas senast funna växt har förmågan att göra, blir de först äventyrslystna och extatiska. Första kvällen de drar runt på orten iklädda sina pojkkroppar, märker de redan skillnaden:

Det var underligt. Inga hala glidande blickar, inget begär, inga flinande munnar, ingenting som smet in under huden och bet sig fast. Bara en glasartad, fjärrskådande blick som varken såg eller såg bort. (s. 54)

Bella skildras som den som är tryggast i sin existerande identitet: hon har en fyllig kropp (med konnotationer till en traditionell kvinnokropp?) som hon mestadels verkar känna sig hemma i. Van att ta ansvar för andra, ägnar hon framförallt sin tid åt sitt växthus.

Det kreativa konstnärsbarnet Momo ser pojklekarna just som lekar; som tidsfördriv och experiment. Som en del av gemenskapen. Till en början. Tills det förvandlas till sådant allvar för Kim.

Snart blir dock konflikten för skarp för att ignorera. Kim känner sig mer hemma i sin pojkkropp än någonsin i sin flickdito och hon dras via hårdningen Tony snabbt allt djupare in i ett småkriminell och tuff maskulin gemenskap.

Tony, som sitter som en ”rövarhövding” i en gammal länsstol i en skum källarlokal och får Kim att tänka på ”pirater, rövarkulor, skattkartor och dolda gångar, män som klättrade uppför fasader med kniven mellan tänderna.” (s. 81)

Deras relation växer fram som ett kumpanskap, balanserande på gränsen mellan hat och åtrå, mellan våldsamhet och gemenskap, och den blir för Kim som en drog.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om denna förunderliga text. Men jag tycker hellre att du ska läsa den själv.

Schiefauers prosa är glasklar, rak men poetisk. Hennes språkhantverk griper mig.

Handlingen är ovanlig men trovärdig i sin fantastiskhet; både magisk och realistisk.

Genusöverskridandet (både fysiskt, emotionellt och strukturellt) är genomgående i texten. Det är intressant och aktuellt.

Jag känner så för Kim, för hens maktlösa känsla som flicka, för hens strävan efter makt och egenvärde, för hens gränslösa längtan efter den kärlek och gemenskap som någon som Tony aldrig kan ge hen och för den skavande känslan av att vara en främling i sin egen kropp.

Jag är helt där.

Kyssförbudslistor & bitar som fattas

2011-11-19T11:28:00.000+01:00

En av höstens godbitar blev Naomi & Elys kyssförbudslista av Rachel Cohn och David Levithan.

Det är en fartig, New York-romantisk skröna med många berättarperspektiv och vardagsabsurda situationer. Naomi och Ely har varit symbiotiska vänner sedan barnsben; nästan syskon på vissa sätt och nästan tvillingsjälar på andra.

Deras familjer har varit intrasslade i varandra på komplicerade sätt (som framkommer successivt).

Kyssförbudslistan kommer till som något slags verktyg för att behålla illusionen av att det är Ely & Naomi, Naomi & Ely, och att så alltid kommer att vara. De namn som hamnar på listan får ingen av dem kyssa.

Ely är en självsäker ung man, uppfostrad av två mammor. Naomi bor numer ensam med sin deprimerade mor och har ett stort problem. Hon kan egentligen bara föreställa sig en framtid gift med Ely. Ely, däremot, vill bara vara tillsammans med killar.

Men frågan är om någon annan ens får plats i konstellationen Ely & Naomi, Naomi & Ely.

I varje kapital skiftar berättarperspektivet och inte bara de uppenbara huvudpersonerna får ta plats. Där finns också vännerna Robin (♀) och Robin (♂), som kanske ska få ihop det med varandra. Naomis ex-pojkvän, Bruce I, och nuvarande (?) pojkvän, Bruce II. Smågalna grannar i huset. Ja, ni förstår.

Språket är välkomponerat, tonen en blandning av dödligt allvar och absurd humor. I vissa av Naomis partier ersätts många ord med symboler, vilket blir ett ovanligt och spännande sätt att läsa.

Jag är såld. Läs den!

En bit av mig fattas är Levithans senaste ungdomsroman på svenska; också den klart läsvärd. Vi får följa tre ungdomar i New York samma dag som flygplanen kraschade in i World Trade Center, vid några tillfällen under året och sedan på årsdagen.

Peter, Claire och Jasper. Tre ungdomar som möts på grund av omständigheter. Jasper och Claire går i samma klass; Peter och Jasper möttes på en fest och skulle gå på dejt tillsammans den 11:e september. Innan det datumet förvandlades till något annat.

Sömnlöshet, avstängdhet, sorg, gemenskap. Allt detta visas i de korta nedslag som görs i huvudpersonernas liv. Hur de dras till varandra och knyts samman.

Lite fragmentariskt, gripande och vardagligt. Jag gillar Levithans stil och kommer absolut läsa vidare.

Peter Pan vs Edward Cullen

2011-11-16T17:42:00.001+01:00

Tankar kring orginalitet och intertextualitet blir tydliga i detta personliga brev från legendariska Peter Pan till nykomligen Edward Cullen. Tsss, kom med något nytt!

P.S. Ikväll hittar ni förstås Bokmalan i en biosalong, då Breaking Dawn äntligen har premiär!

Nananananananananananananananana ...

2011-11-12T09:23:00.000+01:00

Självförklarande bild! Lite uppiggande så här i novembermörkret ...

Hjärta, hat och mer än så

2011-11-10T21:10:00.000+01:00

Några fler av höstens lästa ungdomsromaner ... kommer här!

I Mycket mer än så följer vi Auden, en intelligent, studiemotiverad och inåtvänd ung kvinna, barn till två intellektuella engelskprofessorer.

Moderns, en sval akademikerdrottning, och faderns, en narcissistisk författardiva, skilsmässa får Aud att vackla. Hon flyr sin mor och spenderar sommaren hos pappan och den nya flickvännen. Och deras nyfödda bebis.

I det lilla samhället vid havet blir Auden mer involverad i livet (utanför studielitteraturen) än vad hon tidigare varit. Eller velat.

Pappans dysfunktionella relation med unga, företagssamma Heidi, som dras ner i en depression då allt ansvar med barnet genusklassiskt nog hamnar på henne.

Ungdomarna i trakten - Maggi, som tycks vara en tuggummituggande, rosaklädd sötsak men har så många fler facetter. Eli, bruten av sorg, sluten, men som får oväntad kontakt med Auden.

Möten mellan människor. Sömnlösa människor som söker sig till nattöppna, sunkiga diners, för att komma bort. Och finner varandra där. Jag tycker om det! Lågmält, långsamt, inte så dramatiskt. Och ändå dramatiskt, för att det är Livet.

Mer dramatiskt blir det i Älskar - hatar av Jenny Downham. Mike och hans syster bor med sin alkoholiserade mamma i den sunkiga hyresdelen av den staden. Ellie bor med sin stabila kärnfamilj i en tjusig villa.

När Mikes syster anklagar Ellies bror för våldtäkt, rasar allt. Klasskillnader är, som ni förstår, temat i denna historia, liksom samhällets rådande genusordning. Att vara kvinna + underklass = automatiskt inte våldtäktsbar.

När Mike och Ellie inte bara möts, utan också blir kära i varandra, spenderar tid tillsammans och börjar förstå varandras världar, riskerar allting att falla samman. Familjelojalitet, hämndplaner, den stundande rättegången ...

Historien berättas ur både Mikes och Ellies perspektiv. Jag är helt där. Välskrivet, engergirikt, engagerande.

Den är lite udda, denna bok: Robothjärta av Natalie Standiford. En ung tjej, Bea, flyttar ännu en gång med sin familj och byter skola.

Nu har hon bestämt sig för att vara en robot, för att slippa känslor och annat omak. Men det håller inte riktigt, när hon träffar Ghost Boy (Jonah), som också försöker stänga av världen. Smeknamnet är passande: han position i skolan är inte bara ett utanförskap, utan nästan någonting overkligt.

Men Robot Girl och Ghost Boy når fram till varandra, delvis genom ett ovanligt radioprogram som sänds på småtimmarna och lockar till sig udda fåglar. Vänskap, kärlek eller något eget – inte helt självklart och sannerligen inte okomplicerat.

Bitvis spinner författaren upp Jonahs historia om familjehemligheter och sorg, samtidigt som Beas familj allt mer krackelerar.

Språkligt sätt är boken tyvärr medelmåttig och varken handling eller karaktärers beteenden känns alltid helgjutna. Men berättelsen får ändå plus för de lite ovanliga personporträttten och för det faktum att det inte utvecklas till en traditionell kärlekshistoria.

Tillgång till tusentals böcker & filmer!

2011-11-07T20:19:00.000+01:00

Bibliotekskortet behöver du aldrig ladda eller ladda ner appar till. Det fungerar, precis som det är!

Att flyga högt och vara välkommen hem

2011-11-03T21:19:00.005+01:00

Hösten har, som så höstar sig bör, bjudit på en kavalkad av nyutgivna ungdomsromaner. Här kommer några av de som Bokmalan har läst på sistone!

I Flyga högt stormar Silja in en vanlig högstadieklass i en svensk småstad. Hon är svartklädd, högljudd och bryr sig föga om den orättvisa men ändock trygga sociala hierarki som klassen har vårdat i många år.

Silja blir vän med Sven, den ouppnåeliga snyggingen, och sätter sig alltid brevid Line, hon som alltid är utanför. Och hon börjar också komma mellan Vendela och hennes lugna, trygga bästis Tove. Hela klassens gränser börjar rämma.

Katarina von Bredow skriver generellt alltid fina ungdomsböcker, enligt min mening. Hennes språk flyter fint, vi följer huvudpersonen nära, nära.

Hon kombinerar vardag och dramatik på ett naturligt sätt. Ofta skildrar hon någonting normbrytande - exempelvis förbjuden kärlek eller testandet av olika lojaliteter och sociala gränser.

Denna historia är precis också rätt balans av exceptionella händelser (Vendelas och hennes familjs sorg, hämndförsöken som görs av klassens "tuffa tjejer") och vardagsliv (gå på H&M, café, lära känna varandra).

Kärlek och passion är en självklar ingrediens i Bredows böcker, liksom i denna. Som så ofta ligger dock större fokus på relationerna mellan flickor, än egentligen kärlek mellan flicka-pojke. Vilket jag gillar.

I Söta pojkar är bara på låtsas har författarens - Moa Eriksson Sandberg - egna dagboksanteckningar förvandlats till romanform, vilket kan förklara varför det dels känns väldigt trovärdigt formulerat och dels blir inte känns helt litterärt.

Ella är en kulturell sextonåring med teaterambitioner, musikintresse (detta är 90-tal, Broder Daniel-tider och indiepop) och av att skaffa sig erfarenheter. Hon skildras precis så där självupptagen, osäker och gränslöst anpassningsbar som många faktiskt är och känner sig under de skälvande tonårsåren.

Hon trasslar in sig med söta pojkar, som alla tycks så överlägsna, svårtillgängliga och (ibland) rent svinaktiga.

Det är dock någonting som gör att det inte räcker till för mig. Den ständigt förfördelade tonen som hålls. Bristen på ärlig gemenskap, att stå upp för sig själv.

Troligen är denna bok mer en autentisk skildring av en tonårstid än många andra ungdomsromaner, egentligen. (Precis som Linda Skugges dagböcker från 90-talet, som hon publicerade.) Men jag blir aldrig riktigt engagerad.

Johanna Lindbäck är en av mina personliga favoriter när det gäller ungdomsromaner. Hon lyckas med att skriva väl, skriva personligt, skriva engagerande. Problem och konflikter är verkliga och allvarliga. Men också ofta just trovärdiga och enkla att relatera till.

I den senaste romanen Välkommen hem undrar Sara över om hon är just det. Välkommen. Hem.

Efter ett utbytesår i London kommer Sara hem till Luleå igen och finner att tiden har sprungit iväg utan henne. Det spänner med familjen och vardagen. Vännerna verkar ha fullt upp utan henne. Kompisarnas stundande 18-årskalas med krogutgångar hjälper ju inte heller, när Sara själv får stanna hemma.

Särskilt Bella skaver. Bästa Bella, tvillingbror till Mattias. Mattias som Sara gjorde slut med för att åka till London. Vackra, välbekanta Mattias, som bor i huset bredvid och som hon inte längre är kär i. Väl?

Fristaden blir oväntat nog jujutsu, med grannkillen Adrian, som först egentligen mest irriterar henne. Som hon absolut inte heller är kär i. Väl?

Ja, ni fattar. Kärlek, identitet, vänskap, kluvna lojaliteter, sociala spel ... Det är fint. Och bra. Och välskrivet. Tydligt.

Och det känns lite uppfriskande att tjejen sitter med skuldkänslor och undrar hur hon har sårat sitt ex, istället för att hon sitter med sorg över att vara dumpad/ha blivit otrogen mot eller både och. Om ni förstår.

Som boende i en ombildad familj blir jag också glad av det fina porträtt som skildras lite i förbifarten av Adrians styvpappa. De har en nära kontakt och där har Adrian fortfarande har ett eget rum, trots att mamman och han har varit skilda länge. Det glädjer en bonusmammas hjärta att se sådana skildringar.

Jag fastnade inte nämnvärt för Jessica Schiefauers Om du var jag (utgiven 2009 men läst av undertecknad nu i höst.)

Två omaka unga kvinnors vänskap tar slut med ett brak, då den utåtriktade Louise sticker till Grekland för att jobba och Agnes blir kvar, med nya kärleken. Kvar finns många oklarheter - varför stack Louise så plötsligt? Och vad lämnar hon kvar?

Och i Agnes relation märks snart också oklarheter, då Hannes plötsliga förälskelse verkar sina. Vad blir egentligen kvar i Agnes liv?

Om denna ungdomsroman lämnade mig relativt opåverkad, så fastnade jag betydligt mer i Schiefauers Pojkarna. Ett inlägg är på gång ...

Varför bibliotekarier älskar Neil Gaiman

2011-10-31T08:49:00.001+01:00

Förutom, så klart, för det faktum att han skriver magiska romaner/seriealbum/noveller/filmmanus/annat, så finns det en annan anledning till att bibliotekarier älskar Neil Gaiman.

Den anledningen kan i mångt och mycket sammanfattas i detta citat:

Bokmalan aka Death

2011-10-28T16:26:00.004+02:00

Mina fina elever har pyntat både i och utanför skolan, eftersom det är Halloween-veckan. De har bland annat byggt fiktiva gravstenar (bland annat kolar Moder Jord 2012, vilket är något illavarslande) och hängt upp spindelväv, dödskallar, spöken och fladdermöss överallt.

Ända sedan i onsdags har stora ljushallen i skolan varit nedsläkt och passande ljudeffekter spökat i bakgrunden. Många har klätt ut sig och verkligen lagt ner stor möda.

Detta gör mig så glad och inspirerad! Därför bestämde sig M och jag att vi skulle bjuda tillbaka, genom att också klä ut oss. Han gick som Dream och jag som Death. Självklart.

Lägger upp lite bilder på Death i bibliotekarietappning ...

Läsrapport från sommarens slut och höstens början

2011-10-26T18:21:00.001+02:00

Kanske ska jag ändå, så här i slutet av oktober, plita ner några korta rader om det andra som har blivit läst i slutet av sommaren och början av hösten. Det har blivit en ganska blandad kompott denna gång.

Nyligen har jag plöjt igenom en del av höstens nya ungdomsböcker, men de skall föräras med ett eget inlägg, tänkte jag.

Son of Avonar - Carol Berg (The Bridge of D'Arnath; 1)
Jag fick låna en fantasyroman av en av mina forna biblioteksstammisar. (Egentligen två, men jag har läst den andra än - The Final Empire, Brandon Sanderson.)

I sekundärvärld, the Four Realms, följer vi Seri i två olika tidslinjer. I berättelsens början lever hon ett fattigt, isolerat liv i en stuga där hon en dag stöter på en naken man, halvgalen och på flykt från kungens vakter. Detta är berättelsens nu.

Seris förflutna innebar ett liv som dotter i en adelsfamilj, uppvaktad av kungen själv. Långsamt visas den passionerade kärlekshistoria med en magiker som oundvikligen tycks leda till ett abrupt och olyckligt slut.

Magi är nämligen förbjudet i riket och belagt med dödsstraff.

Till en början på grund av trots, hjälper hon den främmande mannen och de ger sig ut på en klassisk quest-resa tillsammans med andra aktörer i dramat. Men efter hand som berättelsen fortlöper visas hur mycket deras livsöden faktiskt är sammanfogade.

Jag är förtjust i karaktären Seri - hon är tuff, självständig och ganska grining, vilket jag uppskattar. Men överlag känner jag igen lite för mycket av handlingsmönster och karaktärstyper för att den ska ge någon särskilt omvälvande läsning.

Julia - Anne Fortier
Jag älskar bokens omslag. Jag älskar också idén - att en ung kvinna, rotlös i världen, reser till Italien och upptäcker att hon är ättling till verklighetens Julia, från Romeo och Julia. Själva boken är ... okej.

Förvecklingarna är lite för snåriga och långsökta. Språket är okej, men inte mer. Karaktärerna har potential till att vara charmiga, intressanta och mångfacetterade (exempelvis Umberto är en jättespännande karaktär).

Men de skildras för spretigt och blir därför inte tydliga. Konflikten mellan tvillingssystrarna känns väldigt oetablerad - varför spenderar de större delen av historien med att verkligen avsky varandra?

De partier som fungerar bäst är när författaren skapar de fiktiva historiska dokumenten som berättar om historien om Romeo och Giulietta i flera olika versioner. Där får hon till tonen och stämningen fint.

Den är bitvis underhållande, spännande och charmig, men själva grundidén hade kunnat bjuda på mycket, mycket mer.

Säg ifrån! - Stéphane Hessel
Denna lilla stridsskrift från en fransk elitdiplomat och koncentrationslägeröverlevare i 90-årsåldern har spridit sig snabbt över Europa. I den svenska upplagan skriver några inhemska journalister också ner sina tankar kring texten, som Åsa Moberg och Göran Greider.

Bland annat menar Hessel att vi måste gå bort från en apatisk och likgiltig inställning till livet. "Indignationen är motståndets drivkraft", använder Hessel som en rubrik (s. 26).

Det finns ingen anledning att inte alla människor ska kunna leva ett värdigt liv. Efter andra världskriget startades ett enormt återuppbyggnadsarbete och mycket av den välfärd vi i Europa har blivit vana vid, började här. Hessel skriver:

De styrande är skamlösa nog att påstå att staten inte längre har råd med sådana medborgerliga omsorger. Men hur är det möjligt att man idag saknar medel att bevara och utveckla de här sociala erövringarna?" (s. 26)

När det idag, som Hessel vidare påpekar, skapas mer rikedomar än någonsin i väst. Problemet är att "penningaväldet" aldrig tidigare har varit så etablerat i alla höga maktskift, aldrig mer egoistisk. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar lavinartat. Välfärden monteras ned.

Vad kan vi då göra? Hessel skriver:

Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och stolta. Vi deltar i ett historiskt flöde, ett mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare. (s. 26)

Underbart formulerat. Hoppfullt, sant, inspirerande. Och himla svårt.

Mio, min Mio - Astid Lindgren
Denna sagopärla fick jag äran att recensera för ett tag sedan. Det var en härlig omläsning, dessa Bo Villhelms Olssons äventyr som prins Mio i Landet bortom fjärran.

Lindgren skriver en fantasyklassiker för unga läsare som fungerar fint för många åldrar. Särskilt som högläsning; språket är repetativt, som sagans form sig bör, och stillsamt vackert.

Phoenix bok - Eden Maguire (Beautiful Dead; 4)
Sista delen i serien om Darina, som tvingas utreda flera mordfall i den lilla staden Ellerton där hon bor. Fyra ungdomar dog under loppet av ett år och fyra ungdomar blev kvar i denna värld som osaliga andar/zombies/änglar - Beautiful Dead. Tre av dessa har Darina hjälpt finna frid; den enda som kvarstår nu är hennes älskade Phoenix.

Det jag gillar med serien är den klaustrofobiska småstadsmiljön, klasskillnaderna, buset på stan och hopplösheten. I bästa fall tänker jag emellanåt på Twin Peaks.

Jag kan tänka mig att köpa det mesta i denna serie: det mediokra språket, den gränslöst passionerade kärleksaffären (trots att de bara var ihop två månader innan Phoenix dog), konceptet med de osaliga andarna som bor i något slags kollektiv ...

Men inte att sagda kollektiv döper sig själva till Beautiful Dead. Det känns högst otroligt och sticker ut än mer när boken läses i översättning.

Rosornas arv - Leila Meacham
Själva handlingen känns besläktad med Borta med vinden, vilket i min bok är en positiv sak. Mary Toliver (läs: Scarlett O'Hara) kommer från en gammal anrik bomullsodlarsläkt i den lilla staden Howtbutker, sedan barnsben nära vän med de tillika framgångsrika släkterna Warwick och DuMont.

Dessa familjers livsöden vävs samman i flera generationer och kretsar kring affärer, krig, äktenskap och förvecklingar, med släktgodset NN i centrum. Godset som splittrar familjer, söndrar kärlekspar och bara tycks leda till olycka.

Boken är dock inte välskriven. Språket är medelmåttigt, banalt rent av. Karaktärerna är inte trovärdiga och mycket berättas rakt upp och ner, utan att skildras. Flera strukturella problem finns också, som de okritiska skildringarna av slaveriet och genusordningen, där Mary straffas för att hon inte vill ge upp sitt gods till förmån för en position som mor och fru.

Tyvärr.

Sherlock Holmes 1: The Trial of Sherlock Holmes - Leah Moore, John Reppion and Aaron Campbell
Leah Moore, dotter till seriegurun Alan Moore, har tillsammans med ett gäng andra skapat en ny Sherlock Holmes-historia i seriealbumsformat.

Även om jag håller med J, som påpekar att det verkar högst otroligt att Holmes tappar fattningen och blir fängslad, så gillade jag denna serie.

Den språkliga tonen är helt rätt och rutorna är väldigt vältecknade i en stil som passar Sherlock Holmes-stämningen väl. Det viktorianska, dimmiga London med droskor och gaslyktor ... Jag gillar't.

Sherlock-frossan fortsätter, för övrigt. Just nu håller jag på att kolla igenom Murder Rooms: Mysteries of the Real Sherlock Holmes. Riktigt, riktigt bra! (Framförallt Ian Richardson som Dr Bell.)

En vampyr föds - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 1)
Just som jag var färdig med att recensera den långa vampyrsviten om Darren Shan, dök författaren upp med en prequel-serie, där vi får följar hur Darrens mentor, Larten Crepsley, blev vampyr.

I likhet med Shans tidigare delar är boken mycket lättläst, charmig, våldsam och väldigt grabbig. Snabb och enkel underhållning.

Dear John - Nicholas Sparks
En helt rakt berättad historia, nästan helt utan skildringar, miljöbeskrivningar eller några djupare personporträtt, om en ung amerikansk soldat som möter kärleken på en sommarpermission och planerar ett civilt liv med henne. Men då planen kraschar in i World Trade Center tar han återigen värvning och riskerar att förlora allt.

Jag blev väldigt förtjust i filmen The Notebook, som är byggd på en roman av Sparks, och jag kan tänka mig att jag kommer att gilla filmversionen av Dear John också.

Men som bok betraktad är den blek. Den känns inte litterärt berättad och vad blir den då, då den ändå är i bokform?

Om Om - Staffan Stenudd
Denna recensionsbok dök upp i min brevlåda och är en liten svensk dystopi från 70-talet. Naturligt nog är det stora katastrofscenariot ett kärnvapenkrig och en överlevnadsverklighet med strålskadesjuka människor gömda nere i Stockholms tunnelbanor skildras trovärdigt och otäckt.

Historien tar sedan ett annat spår och berättar om pojken Om (både som i meditationsmantrat och om uti fall att), som blir den enda överlevande på planeten Jorden. Hans verklighet är obegränsad och hans gåvor stora.

I mötet med en annan planets kultur ställs frågor kring mänsklighet, moral och möjligheter på sin spets. En intressant historia - väldigt enkelt berättad och konstruerat men med mycket stoff.

Slut på läsrapporten!

Is he ... sparkling?

2011-10-23T10:35:00.001+02:00

Den här tackar jag J för - känns väldigt passande nu när det inte ens är en månad kvar till den efterlängtade Breaking Dawn-premiären ...

Vampyrer i solen

2011-10-17T20:53:00.000+02:00

För övrigt firade jag sommarsemestern i år med att, ironiskt nog, läsa flera vampyrromaner.

Yttersta offret - Richelle Mead
Vampire Academy har jag läst som recensionsböcker, men jag skulle antagligen ha hittat dit i varje fall. Nu har sista delen - del 6 - kommit på svenska. Själv har jag har missat del fyra och fem, men det var inte svårt att hänga med i storyn ändå.

I denna sista del behövs flera trådar knytas ihop. Rose fängslas, misstänkt för mordet på drottningen. Dmitri är inte längre strigoi, tack vare Lissas magiska krafter, men vampyrsamhället misstror honom. Lissa kan inte få en rättmätig plats i vampyrrådet, då hon är ensam ättling till släkten Dragomir. Trassligt värre!

Lättläst, gulligt, spännande och förutsägbart. Språket är ... okej. Mest av allt gillar jag karaktären Rose - hon är så hetlevrad, grälsjuk och rysligt bra på att slåss. Det uppskattas.

Dead in the Family - Charlaine Harris
Inför att True Blood skulle komma, började jag läsa bokserien som ligger till grund för tv-serien. Nu har jag just läst del 10, den näst senaste i serien. (Jag håller mig till pocketböckerna.)

Att läsa böckerna är på många sätt en hel annan sak än att se serien. Handlingslinjerna verkar ganska olika varandra, liksom stämningen. (Har sett de två första säsongerna än så länge.)

Jag måste erkänna att tv-serien tilltalar mig mer - det är en story som gör sig väldigt väl i visuellt format. Det tryckande klimatet i amerikanska södern, rasismen och de sociala motsättningar. Dialekterna. Närheten till cajunkultur och haitisk vodou. Allt våld och all erotik.

I likhet med såpoperor går bokserien så långsamt fram, att inte mycket egentligen tycks hända i varje del. Sookie återhämtar sig långsamt efter tortyren hon utsattes för i del 9.

Hon blir mer intrasslad både i varulvsflocken i Shreveports affärer, i vampyrpojkvännen Erics liv och i kusinbarnet Hunters uppväxt (också han telepat). Samtidigt kämpar chefen/vännen Sam med att "komma ut" som hamnbytare, någonting som väcker ont blod hos många.

Men böckerna är charmiga. Sookie är väldigt peppig och Harris lägger väldigt mycket fokus på vardagsdetaljer i det dagliga livet i den pyttelilla staden Bon Temps. Mitt emellan blodbad och övernaturliga väsen, tvättar Sookie, solar och lånar böcker på bibblan. Det är en kul kontrast.

Awakened - P.C. & Kristin Cast (House of Night; 8)
Min favoritserie av dessa är nog ändå House of Night. Åh, vad jag önskar att den hade kommit ut när jag var i 12-13 års ålder! Jag blir helt såld på kombinationen av amerikansk high school-liv med sociala hierarkier och slang, och det högtidliga vi-dyrkar-månen-kulten, vampyrer och blessed be.

I den här delen (nummer 8) har Zoey återvänt från the Otherworld och finner respit hos drottning Sgiach på ön Skye. Där lär hon sig dels att hon har rötter i fey magic och dels knyts bandet till väktaren Stark ännu hårdare.

Dock verkar mörka krafter hemma i Tulsa och Zoey tvingas återvända.

Omslagen är precis i min smak och behöver jag ens nämna att Stevie Ray är min favoritkaraktär? Snäll, peppig, jordnära sydstatstjej som blir den första av en helt ny ras av vampyrer, själlösa till en början ...

Dessutom plitar författarna ihop två böcker om året, vilket innebär att jag brukar kunna läsa en på sommarsemestern och en till jul. Precis lagom!

Different and not same, same

2011-10-11T19:23:00.001+02:00

Det har dykt upp sådana fina, roliga och mycket träffande bilder på min Facebook den senaste veckan. Tack, kamrater!

Först ut är denna träffsäkra bild från B, som skildrar av grundfundamenten i genrerna science fiction respektive fantasy.

Den påminner mig om ett stycke dialog i Neil Gaimans Books of Magic, som jag citerade när jag skrev om det albumet:

- And as science arose it left little room for magic.
- Why?
-The difference in viewpoint. Science is a way of talking about the universe in words that bind it to a common reality. Magic is a method of talking to the universe in words that it cannot ignore. The two are rarely compatible.

Det finns förstås hybrider och lyckade kärleksbarn mellan både dessa genrer och fler ändå. Men LOTR i denna tappning hade nog inte slagit på samma vis ...

Bilden kommer från Abstruse Goose.

Jag mötte Lassie!

2011-10-10T20:48:00.002+02:00

Eller i varje fall Aidan Chambers! Jag var på en eftermiddag om boksamtal och läsning idag och lyssnade på honom och Katarina Kuick.

Kuick höll ett boksamtal med oss deltagare om Anna-Clara Tidholms Hanna huset hunden, som var väldigt inspirerande, konkret och användbart.

Vi gick igång helt i det gemensamna uttolkandet av denna mörka, surrealistiska bilderbok. Det blev ett väldigt bra samtal.

Chambers föreläste om läsning: hur vi verkligen lära oss läsa, vad som händer i hjärnan. Hur det blir lättare att läsa ju mer vi läser eftersom hjärnan bygger upp ett allt rymligare arkiv med ord och meningar.

Han berättade att i England håller utbildningsväsendet på att återgå till en förkrigspedagogik där läsning är någonting mekaniskt: fonetik, grammatik, alfabet. Läsning av litteratur, skönlitteratur, läsning för nöjes skull blir mer sällsynt.

Så är det tack och lov inte i Sverige, även om läsningen i skolsituationer ofta kanske inte handlar om nöjesläsning för elevernas del ...

Variation är viktigt, menar Chambers. Vi behöver läsa olika slags texter, lyssna på olika slags musik, olika slags samtal och konversationer. Då ökar vi vår läsrepertoar.

Det är extra intressant med Chambers för att han själv har viss dyslexi, hade svårt för att lära sig läsa och blev en läsare sent.

Nu har han skrivit mängder utav böcker och föreläser om läsning.

Efter programmets slut gick jag fram till honom och tackade så mycket för Det här är allt: Cordelia Kenns kuddbok och försökte sammanfatta varför jag dyrkar den boken.

(En bok som dessutom Katarina Kuick har översatt till svenska - och lyckats förträffligt med!)

Han blev glad; lite extra så för det var hans älsklingsbok också av alla han själv skrivit. Fint.

Valar & ugglor - böcker för nya zeeländska unga

2011-09-30T17:53:00.000+02:00

Fantastik möter verklighet i två nya zeeländska barn/ungdomsböcker som jag läste helt nyligen.

I The Whale Rider lever en māoriklan fortfarande ganska traditionellt i kustbyn Whangara, på Nordöns ostkust.

Flickan Kahu föds som barnbarn till Koro, som är ledaren, och hon döps efter klanens heliga anfader, valryttaren Paikea, som också kallades Kahutia Te Rangi.

Farfadern, av familjen ömsint kallad för Paka, har föga intresse för Kahu eftersom han längtar efter en sonson att föra arvet vidare till.

Inte ens när Kahu växer upp och blir allt mer intresserad av stammens historia, sånger och språk märker Paka hennes speciella förmågor och tydliga band till klanens mytologiska historia.

Resten av familjen, dock, märker hur speciell Kahu är. Och hon, i sin tur, kämpar ständigt efter att nå svårfångade Pakas kärlek och respekt.

Som en modern folksaga berättar Witi Ihimaera, en välkänd māoriförfattare, en finstämd historia, vackert skriven, om tradition och framtid, familjesammanhållning, genusmönster och myter.

I Joanna Orwins Owl kämpar en familj för att behålla sin gård, efter att pappan i familjen har gått bort. Modern befinner sig i en depression och är besluten att sälja gården, medan de tre syskonen kämpar med alla dagliga sysslor.

Tama, en ung māorikille från stan som har hamnat lite på glid, kommer till gården för att komma bort från trubbel samt hjälpa till med arbetet.

Den sorgdrabbade Owl blir mycket missnöjd över Tamas intåg och deras relation blir på en gång spänd och tävlingsinriktad.

När Owl upptäcker några grottmålningar i närheten, råkar han och Tama tillsammans väcka till liv en uråldrig māorimyt - den om Pouki, en enorm, människoätande fågel.

De tvingas samarbeta för att lösa mysteriet med grottmålningarna, för att kunna besegra Poukai, rädda gården och hela bygden.

På en lättläst funktionell prosa berättas Orwin en spännande myt i en modern tappning. Resultatet blir ungefär som en Fem-bok, fast med med övernaturliga inslag och lite tydligare moraliska budskap (som att en inte ska döma andra och att en måste kunna samarbeta för att lyckas).

Teman som sorg, identitet, familjerelationer, tillhörighet och arv är tydliga i berättelsen, bland annat i konflikten kring framtiden för familjens gård.

Min Nya Zeelands-läsning fortsätter - en annan dag!

Rotlösa krigare i slummen

2011-09-22T20:14:00.002+02:00

Jag har fortsatt med mitt NZ-tema genom att plöja tre väldigt olika romaner med en gemensam nämnare: de berör alla på något vis māorifolket, ursprungsbefolkningen på Nya Zealand.

Den första är boken Once Were Warriors av Alan Duff, som kanske är mest känd som filmen med samma namn.

Jag vet att vi satt och grät hela familjen åt den smärtsamma och sorgliga familjehistorien på 90-talet.

Vi följer familjen Heke, en fattig māorifamilj som lever på bidrag och bor i trånga hyreshus i ett område präglat av våld, alkoholism, frånvarande föräldrar och utanförskap.

Jake ("the muss") är mannen med stort M, störst, starkast och stoltast i kvarteret; kungen på den lokala puben.

Beth är frun som kämpar för att hålla ihop familjen, kämpar mot sitt eget missbruk och medberoende, kämpar för att hålla sig lugn och inte "provocera" Jake till våldsamheter. Vilket förstås är hopplöst.

De många barnen tycks dömda i förtid. Den udda fågeln Boog hamnar på anstalt, Nic dras med i det lokala gänget och Grace råkar så illa ut som en flicka kan i en värld präglad av en frustrerad maskulin våldsamhet.

Mittemot deras hus finns den stora villan som tillhör familjen Trambert och vittnar om ett harmoniskt liv med god mat, nära relationer, kultur och en möjlig framtid. Så få meter ifrån, men en hel värld emellan.

Några mil därifrån finns Beths hemby, där kopplingen finns till ett māoriliv som innebär historia, kultur, språk och ritualer, som dock är lika främmande för innevånarna i Pine Block som de europeiskättades (pākehās) livsföring.

Duff har ett språk som är så tätt, så tätt att jag nästan blir anfådd av läsningen. I de olika kapitlen följer vi framförallt Beth, Jake eller Grace. De allra innersta tankarna presenteras i en virvlande malström av korta meningar, talspråk, slang, utrop och innerlighet.

Det är insiktsfullt, realistiskt och smärtsamt att läsa. Och på slutet, en liten, liten smula hoppfullt.

En rant om Marian Keyes böcker

2011-09-16T19:19:00.002+02:00

Det blev som en liten mani - jag tog med mig en lättsmält Marian Keyes-roman från jobbet en riktigt tung vecka och tänkte att det kunde vara helt lagom läsning.

Sedan läste jag en till, när jag ändå hade farten uppe. Helt plötsligt hade jag läst alla! (Utom de två som jag läste för några år sedan.) Jag blev själv överraskad.

Keyes böcker är både mörka och humoristiska. Generellt handlar de om en kvinna i åldern 25-35 som arbetar inom media/mode/PR/förlagsbranschen. Hon har:

1) en passion (mode/sitt hem/annat)
2) en brokig släkt som ställer till det för sig (och henne)
3) kärlekstrubbel (antagligen väljer hon alltid "the bad guy")
4) en massa skor
5) en helt oförstående chef
6) ett svajigt självförtroende och/eller viktproblem (Verkliga eller fiktiva. Oftast fiktiva.)
7) en/några fantastiska väninnor samt en bitchig väninna/dålig vän
7) en man i sin närhet som är hennes Drömprins, fast hon inte inser det förrän precis i slutet

Hon bor i en egen lägenhet/delar lägenhet med några omaka väninnor centralt i London/Dublin. Där finns också Ett Stort Problem: sorg - någon har dött, skilsmässa och otrohet eller missbruk. Hennes eget eller pappans. Eller syrrans, kanske.

Hon vistas på jobbet, i sitt hem, på pubar och häftiga klubbar. Ibland far hon till landet för att fly ifrån en olycklig kärlekshistoria; ibland tvingas hon in på drogrehabilitering. Det händer att hon flyger mellan London och Dublin och ibland till Los Angeles eller så.

Språket är mycket enkelt komponerat och ganska banalt. Handlingsinriktat med ett jag-perspektiv och mycket dialog. Tonen är väldigt humoristisk och Keyes absurda, tokroliga och ofta pinsamma situationer får mig ofta att skratta. Även fast hon egentligen skriver om saker som drogmissbruk, fäders alkoholism, förlamande depressioner och andra tunga ämnen.

Jag har läst alla sommarens Keyes i svensk översättning och la märke till en sak: översättningen och korrekturläsningen verkar slarvigare genomförd i de tidigaste titlarna än de senare. Undrar om det helt enkelt satsades mer förlagsresurser på Keyes när det stod klart att hon var en storsäljande författare även i Sverige?

Det är, förstås, några vitala saker som stör mig med Keyes böcker. Det gäller:

- Det kanske mest uppenbara: en syn på kvinnors kroppar som är helt skev. Kvinnans kropp är en felzon som ständigt måste ansas och förbättras. Allt detta fokus på smink, kläder, skor, frisyrer och vikt.

- Heteronormativiteten. Visst finns det homosexuella bikaraktärer med ibland. Men de framställs väldigt arketypisk som galabögar i modeindustrin.

Allt som oftast hånas homosexualitet. Menat som humor, alldeles säkert, men jag blir förskräckt. I En oväntad semester när Rachel hamnar på rehab för sitt drogmissbruk, blir hennes mamma orolig över vad grannarna hemma i den irländska småstaden kommer att tycka. Men ungefär samtidigt kommer det fram en annan "skandal" på orten, som får drogmissbruket att blekna till ingenting:

"Och vänta bara ska du få höra, fortsatte hon och började plötsligt viska, trots att det bara var hon och jag i rummet. Angela Kilfeather har avslöjat att hon är lesbisk ... "
Tänka sig! Angela Kilfeather med de guldgula lockarna som jag varit så avundsjuk på var flata!
" ... och går upp och ner för gatan och kysser sin ... " mamma gjorde en paus, hon kunde knappt ta ordet i sin mun " ... flickvän. Att vara missbrukare är ingenting i jämförelse med det. Marguerite Kilfeather tycker säkert att jag har haft tur."
Det skrattade vi båda åt genom tårarna. Och jag lovade dyrt och heligt att aldrig kyssa en kvinna så att grannarna såg det. Det var det minsta jag kunde göra för mamma. (s. 480)

Nog för att denna bok har några år på nacken, men det är ändå riktigt överraskande. Det här är en bok som finns på säkerligen alla bibliotek i landet, det har varit en bästsäljare i så många år och den är ändå från 1990-talet - inte 1890-talet.

- Också normativiteten vad gäller könsroller är stressande. Kvinnor tenderar vara små, nätta, välklädda, modeintresserade, långhåriga, karaktärssvaga, osäkra och viktbesatta. Nu hårdrar jag det en del, men egentligen inte så mycket.

Männen plägar vara snygga, självsäkra, sexiga, framgångsrika bastards alternativt snygga, självsäkra, sexiga, fattiga bohemtyper eller supersnygga, självsäkra, sexiga, framgångsrika drömprinsar. I princip.

Och begreppet snygg defineras högst troligen som lång, muskulös, korthårig och stark. Mörkhårig eller blond går bra, men det är inte direkt en mångfald av etniciteter som presenteras, varken bland män eller kvinnor.

Den ojämställda maktbalansen som uppstår mellan alla dessa grupperingar emellan är uppenbar. En kvinna är inte komplett utan sin man och ofta lutar den sexuella dragningen åt maktspel/övergrepp.

Den uppmärksamma bloggläsare kanske nu undrar varför i hela friden Bokmalan gav sig in i chic lit-sfären, som faktiskt är uppbyggd kring alla dessa nämnda faktorer. Det, kära läsare, är en mycket, mycket bra fråga. Jag har ju redan konstaterat att det inte är för mig.

Trots dessa uppenbara problemområden var det för stunden läsning som höll mig helt sysselsatt. Jag ville verkligen se hur det slutade, även fast jag redan visste det innan. Böckerna bjöd på flera goda skratt och småleenden och passade som lättsmält, uppslukande läsning under några tunga veckor en sommar.

Varför då inte bortse från genusglasögonen en stund och bara njuta? Därför att jag blir provocerad av hur både kvinnor och män skildras och av hur heteronormen hyllas. Varför bevara traditionella roller och felaktiga fördomar?

Den som vill fundera mer kring ämnet kan läsa min gamla kursare Ylva Kjellsdotters uppsats i ämnet - "En kärlekshistoria vi alla drömmer om: En analys av chick lit ur ett genusteoretiskt perspektiv".

Jag vill ändå tro att den lättlästa njutningsläsningen måste kunna göras politiskt fräschare och mindre problematisk än detta. Vart finns annars njutningen!

Eller har jag fel?

Margaret Mahy revisited

2011-09-10T14:42:00.002+02:00

Inför den stundande Nya Zealandsresan har jag så smått börja rikta in mig på författare just därifrån.

Det är snurrigt att tänka sig att jag över jul och nyår (och, således, också midsommar) kommer att befinna mig på andra sidan jordklotet.

Min första kontakt med Nya Zealand kom sig av att jag lånade en bok på bokbussen när jag var tolv år gammal: Trixarna av Margaret Mahy.

Det tog ett tag innan jag förstod hur landet låg; det förvirrade mig storligen att midsommar firades i samband med jul och nyår.

Redan omslaget förförde mig: en mörkblå ram, en strand. Vi ser ryggen på en ung kvinna med ostyrigt rött hår. En man med säreget utseende tittar på henne. Värderande. Hotfullt?

Två andra män, mörkhåriga, syns i bakgrunden, på väg framåt. Männen bär alla gammeldags svartvitrandiga baddräkter. Någonting laddat vilar över hela bilden. När jag blev större sedan insåg jag att omslaget var målat av Inger Edelfeldt, som är en annan av mina absolut bästa författare. Det var nog ödet, helt enkelt.

Trixarna är en övernaturlig romans. Författaraspiranten Harry (egentligen döpt till det mer praktfulla Ariadne) är en tyst medlem i en stor och bullrig familj. När de som vanligt åker till sommarhuset, Carnival's Hide, dyker tre främlingar upp och ställer allting på ända.

De karismatiska bröderna Ovidius, Felix och Hadfield är mer än lovligt mystiska och deras närvaro tycks höra ihop både med det gamla husets historia och de texter som Harry skriver. Allas relationer påverkas och både familjen och huset tycks knaka i fogarna.

Det är den enda bok som jag i mitt liv har läst två gånger på rad: så fort som sista sidan var slukad började jag om från första igen. Det är också en av de böcker som jag fortfarande läser om då och då.

Också Mahys Förvandligen har jag läst flera gånger under min uppväxt. (Också där har Edelfeldt gjort det fantastiska omslaget.)

I den möter vi en kämpande familj i en förort till Christchurch, där Lauras lillebror, efter en av hennes onda aningar, blir förhäxad av en mystisk butiksägare.

Hon vet dock instinktivt vart hon ska bege sig för hjälp när Jacko bara blir allt mer illa däran: till Sorry Carlisle som är ordningsman i klassen över henne och en häxa.

Mahy blandar det övernaturliga och det vardagliga på ett fantastiskt sätt. Familjerna och deras relationer är helt tydliga, psykologin fungerar och dialogen känns naturlig.

Både dessa böcker är också, eller fram för allt, kärlekshistorier. Harrys stormiga passion med en av bröderna Carnival är smärtsam och intensiv och fungerar som en katalysator för hennes identitetsutveckling och ommöblerandet i familjerelationerna.

Laura och Sorrys kitsliga inledning och ambivalenta förlopp skildras med stort allvar och är en språngbräda till det alternativa liv som Laura väljer, där magi är någonting helt naturligt.

Som tolv-, trettonåring var jag helt såld. Om jag inte hade läst dessa böcker som ung hade jag aldrig fastnat så intensivt för Twilight som jag faktiskt gjorde. Men det var som att öppna en magisk garderobsdörr och få en direkt passage till mitt prepubertala, ensamna, drömmande bokslukarjag. Det gjorde mig lycklig.

To be ...

2011-09-08T19:53:00.001+02:00

I väntan på vettigare skriverier från undertecknad kan ni roa er med detta suveräna inlägg - Brilliantly smart-ass responses to completely well-meaning signs.

Det här är en av mina absoluta favoriter.

Små vardagsabsurda praliner

2011-08-14T12:50:00.001+02:00

Av min bokhandlarväninna S fick jag låna två små kuriositeter: All My Friends Are Superheroes och The Tiny Wife av Andrew Kaufman. Två korta texter med preciserat språk som presenterar en inte helt självklar verklighet.

I The Tiny Wife råkar en antal bankbesökare ut för ett rån. Men rånare ifråga är inte ute efter ekonimisk vinning, utan kräver istället det föremål som har högst affektionsvärde. Rånoffren får också berätta varför föremålet är så viktigt för dem.

Efter att de har överlevt rånen, utan fysiska skador, visar det sig snart att händelsen har påverkat dem mer än vad de först tror. Berättarens hustru, till exempel, börjar krympa. Några centimeter per dag först, sedan allt mer accelererande. En annan kvinna blir jagad av ett lejon, som plötsligt tar form utifrån en tatuering och blir helt levande.

The Tiny Wife blir en slags ovanlig relationsberättelse, då en hel del fokus ligger på den lilla fruns äktenskap med berättaren och hur det har svalnat med tiden. Men det är också ett stycke fantastisk historia med oklara verklighetsgränser, vilket tilltalar undertecknad.

Verkligheten är också förhandlingsbar i Kaufmans All My Friends Are Superheroes, där Tom, en Helt Vanlig Kille, har en perfekt kärlekshistoria med en superhjälte, The Perfectionist. Men efter det perfekta bröllopet blir Tom plötsligt osynlig för sin fru, på grund av den svartsjuke Hypno.

Med en alldeles självklar ton berättar Kaufman denna ovanliga och absurda lilla historia om hur Tom måste försöka få sin kärlek, The Perfectionist, att inse att han inte har övergett henne, utan faktiskt finns intill henne hela tiden.

För oss som har läst en hel del superhjälteserier och sett en hel del superhjältefilmer, blir denna bok extra rolig. Flera aspekter av superhjältelivet förklaras i detalj (exempelvis hur en väljer namn) och det krockar på ett förträffligt sätt med vardagslivet.

Flera hjältar presenteras också i detalj, varav min favorit är denna:

(Det skulle för övrigt mycket väl kunna vara undertecknads egen superkraft ...)

Jag tycker mycket om den självklara tonen med vilken dessa historier berättas. Små till formatet kan de snarast ses som ovanliga praliner för oss bokslukerskor att smälla i oss.

Den förspillda vakan

2011-08-01T18:26:00.002+02:00

Nadeem Aslams roman Den förspillda vakan är en långsam berättelse om ett land härjat av både inre och yttre stridigheter - Afghanistan. Själv är Aslam britt, ursprungligen från ett av Afghanistans grannländer, Pakistan.

Något påminner den mig om Doktor Zjivago; tvärsnittet som ges av ett härjat lands moderna historia. Och precis som när jag läste om den gode doktorn, känner jag mig manad att slå upp saker och läsa mer om landet vi vistas i.

Tiden är runt 2001, precis efter talibanernas avsättning. Lara (namnvalet, en slump? Lara Fjodorovna?) reser till Afghanistan för att leta efter sin försvunna bror, som var militär i den ryska armén. Hon har fått kontakt med en engelskman vid namn Marcus, sedan länge bosatt i staden Usha, vars dotter haft kontakt med brodern.

Så till Usha reser hon och tillfälligheter gör att även David, en amerikansk CIA-agent, en ung muslimsk terrorist, Casa, samt byns lärarinna Dunia, också samlas där i Marcus hus. Det vackra huset vid sjön, granne med en nedlagd parfymfabrik.

Detta är ramberättelsen. Aslam berättar om deras livsöden, långsamt. En liten tråd i taget nystas upp och får oss att se hur dessa personers öden på väntade och alldeles oväntade sätt hänger ihop. Deras relationer skildras bräckligt, trovärdigt och allmänmänskligt.

Samtidigt fungerar karaktärernas nationaliteter och roller också som symboler för hela Afghanistan och de olika intressenterna där genom tiderna - Ryssland och dess armé, USA, dess militär, underrättelsetjänst och också hjälpinsatser.

Där finns brittisk kolonialism och muslimsk fanatism. Kvinnornas position i Afghanistan syns i flera livsberättelser, bland annat Marcus fru, Quatrina, och deras dotter, Zameen. Lärarinnan speglar en framtida, eventuellt möjlig roll för kvinnor. Något mer fri.

Till och med buddhismen blir synlig i berättelsen, då Marcus fann en enorm staty av ett Buddhahuvud när han grävde på tomten för att starta sin parfymfabrik, tidigare i historien. Välkomponerad roman.

Det är språket som dock fullständigt får mig på fall. Språket är sirligt, flytande, sorgset och vansinnigt vackert. Verkligheten känns annorlunda när Aslam beskriver den.

När Lara först har träffat Marcus känner hon sig skrämd av att han saknar en hand, som blivit avhuggen. Känslan beskrivs: "Den levande bägare han en gång kunde forma med sina två händer är kluven mitt itu." (s. 14)

Poetiskt och tydligt. Jag skulle kunna citera många rader och stycken för er; jag har många uppskrivna. Dock ska jag spara upplevelsen åt er och bara bjuda på ett till:

Här är det möjligt att ta en brödskiva från en assiett och medan man följer dess historia tillbaka till utgångspunkten få sig ett dussin krigshistorier till livs - hur kriget har påverkat och märkt handen som tog ut det ur ugnen, handen som knådade degen, åkern där vetet odlades. (s. 51)

Aslam har kontroll över sin text, sina karaktärer, sina trådar. Genom små detaljer och individers berättelser ger han mig en känsla av en större helhet och ett lands historia.

Den röda grevinnan

2011-07-18T13:05:00.002+02:00

Yvonne Hirdman, kvinnohistoriker och genusvetare extraordinaire, har skrivit en bok om sin mor, Marie Ida Käthe Charlotte Schledt.

Lolotte, Lottie. Gift grevinnan Stenbock-Fermor. Dolly, Loll, Erna. Kodnamn Rudi, kamrat Stenbock, Bourguikan. Fru Hirdman.

Äventyrlig kvinna har många namn. Jag väljer ett förnamnstilltal, för att jag är osäker på vad jag ska kalla henne.

Att läsa om Charlotte är, liksom Hirdman visar med sin undertitel, "en Europeisk historia".

Charlotte, född 1906, växte upp i bland annat Oxford och Bukovina med en bokhandlarfar, två syskon och en stark, kämpande mor som familjens sammanhållande kitt (så som det så ofta har varit).

Detta är i mångt och mycket också hennes berättelse - Emelie, Hirdmans mormor. Hon som försörjde familjen då den verklighetsfrånvände Fritz allt som ofta var borta. Hon som höll ryssarna stången då Radautz invaderades under första världskriget.

Som vuxen gifte sig Charlotte med en kommunistisk ung greve, Alexander Stenbock-Fermor, och levde loppan i det nästan krampaktigt nöjeslystna och inför framtiden skälvande Weimarberlin.

För mig blir plötsligt mellankrigstiden i Europa fascinerande. I skolan lärde jag mig att första världskriget spelade roll för vår kontinents historia och framtid, men mest fokus låg förstås på andra världskriget. Och tiden däremellan blev aldrig helt tydlig för mig.

Den blir tydlig genom de vardagsnära skildringarna i denna bok. Bland annat förstår jag på ett annat sett hur nazismen kunde slå igenom i Tyskland, något som alltid tyckts mig så ofattbart. Det är som att jag har haft all fakta, men inte gjort förståelsen till min förrän nu.

Jag har inte tidigare sett hur bräcklig demokratin var i Weimarrepubliken. Att tyskarna, naturligtvis, var väl internaliserade med tanken om ett kejsardöme. Att demokrati inte automatiskt var eftersträvansvärt, utan betraktades av många som något misstänkt. Sabla engelskt påfund!

På många sätt måste nazismens idé med en enväldig ledare och kejsardömesretorik varit betryggande. Skrämmande, men nog sant.

Jag kan inte - och vill inte! - berätta allt om Charlottes makalösa liv. Alla hennes roller och resor, politiken, arbetet och kärlekarna. Jag tycker verkligen att ni ska läsa denna historia.

Men det är som att hon har en osviklig känsla för att vara där det händer. Hon upplever första världskriget som barn och Wiemarberlin som ung. Hon blir utkastad från Schweiz på grund av kommunistiskt arbete och flyttar till Moskva, just innan de interna förföljelserna inom partiet når sin kulmen.

Hennes - trots de geografiska avstånden - nära relation med sin mor, Emelie, känns helt relevant också för mig i mitt liv. Jag småler för mig själv när de brevledes diskuterar barnafödande:

Jag tycker inte att det stämmer helt, det som du skriver om dagens ungdom, dess egoism och njutningslystnad! Det finns ju en lång rad ganska viktiga och oundgängliga faktorer som inte fanns för tjugo, trettio år sedan, eller bara för ett fåtal. Världen har ju ändrat sig grundligt under tiden, för två tre år sedan hade jag trots allt mycket gärna velat ha barn, men nu? Vem vet var jag är nästa år? (Brev från Charlotte till Emelie, s. 256)

Medan Emelie, vid ett annat tillfälle, hade skrivit till Charlotte att "ett barn är en ren och oblandad lycka, därför att det är kröningen i våra kvinnoliv." (s. 47) Olika förväntningar i olika kvinnogenerationer, då som nu.

Jag tänker att Hirdman så enkelt skulle ha kunnat skriva en biografi mer i romanform, som vi är ganska vana vid att se dem. Hennes mors liv är sannerligen spännande nog för att kunna göra sig väl i den formen.

Men jag är så glad att hon inte valde det. Hirdman, som den historikern hon är, drar sig för att skriva sådant som hon inte vet och kan bekräfta med källor. Hennes mammas dagbok. Brev, fotografier, offentliga dokument från olika länder, Sovjets kaderakter.

Och det är så mycket Hirdman inte vet om sin mor. Det finns en trevande, ihop-pusslande ton i texten. Frustration över att inte veta, frustration över att inte ha passat på att fråga moster Leni, som var den som levde längst av Charlottes familj:

Men Leni är död. Alla är döda som skulle ha kunnat berätta om dofterna, om måltiderna, om trädgården, om grannarna, om ungänget, om skolan, om bästa vännerna, om födelsedagarna, festerna. (s. 64)

Det är så allmänmänskligt: att vilja veta om sin bakgrund, att sörja över att en inte känner sina familjemedlemmar som de individer de faktiskt var. Att veta att det är för sent att fråga de som faktiskt var med.

Samtidigt är det privat och nära: Hirdman försöker återskapa sin mor utav tidens kvarlämnade fragment, och därmed också en del av sin egen identitet.

Jag blir så berörd, rörd och intresserad. Det är fullständigt fascinerande och lärolik läsning.

En salig blandning ungdomsromaner

2011-07-11T16:25:00.001+02:00

Jag var, precis som säkert många, många av er andra fantasyläsare och bokbloggare där ute, mycket spänd på att läsa Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. Den har varit så omtalade denna vår och blev dessutom så vansinnigt hyllad av Jonas Thente på förstasidan av DN:s kulturdel.

Det gör mig glad att fantastisk litteratur kan få ett sådant positivt bemötande i detta vårt Sverige, som jag ofta tycker har alldeles för stort fokus på socialrealism och har en tendens att behandla genrelitteratur något styvmoderligt.

Jag gillar Cirkeln. Verkligen. Om den hade kommit ut när jag var yngre hade jag varit helt salig. Som vuxen läsare med mängder av böcker i besläktade genrer bakom mig, blir jag inte extatisk som Thente.

Men det är trevlig läsning - riktigt uppslukande, kan-inte-sova-på-natten-läsning, precis som Hungerspelen. Femhundra sidor lästes ut på en dag och jag ser fram emot att läsa del två.

Det är en fröjd att få se en svensk småstadsmiljö skildras i ett mörkt och hotfull sken, där rektorn (möjligen?) kan misstänkas vara en ondskefull, övernaturlig mördare. Där magin ruvar mellan fula höghus och övergivna parker.

En vardaglig högstadiemiljö blir fonden för häxor och en kamp för livet mot en än så länge oklar ondska. Där några utvalda unga kvinnor tvingas mötas över sociala gränser och fördomar för att kämpa tillsammans.

Jag tänker spontant på Inger Edelfeldt och Margaret Mahy, som är två av mina elitförfattare vad gäller att skriva övernaturligt för unga.

Ett extra plus får författarna för att de introducerar möjligheten till en lesbisk kärleksrelation i historien på ett oproblematiskt sätt, någonting som fortfarande är så pass ovanligt att det känns lyxigt.

Mer van är en vid klassiska komma ut-historier, som exempelvis Hans Olssons Spelar roll. Det är en humoristisk skildring av Johan Alexander som i skolan är en het basketmachokille som har lätt att få tjejer, som han inte vill ha.

Hemma förlorar han sig i fantasier om att vara Alexander den Stores kärleksslav. Bland annat. Hur ska hans olika identiteter kunna smälta samman?

Jag har också läst en relativt nyutkommen ungdomsroman med en oslagbart bra titel - Kapitulera omedelbart eller dö, av Sanna Näsling.

Det är en mörkt humoristisk historia om två tjejer på högstadiet, Lovely och Mary, som är själsfränder - bästa väninnor, nästan som systrar, älskare, stöttepelare, lekkamrater. De är så synkade att de tycks kunna kommunicera med varandra via tankarna.

De vägrar att nöja sig med ett vanligt svenskt högstadieliv, utan omvandlar livet till något mer exotiskt med hjälp av magiska färgnyanser (Cherry Red, Poison Green, Bad Temper Blue), som kapitlen är döpta efter, och fantastiska konversationer på engelska. Deras framtida lägenhet i London drömmer de sig ofta bort till; en verklighet som känns lika stark som vardagen.

Denna bok är en guldgruva för sådana där formuleringar en bara vill spara på, ni vet. Dialogen är ofta en galen historia, blandat på svenska och engelska. Slagkraftigt, oväntat och roligt. Exempelvis:

På ungdomsmottagningen hittar jag och Lovely en broschyr om nåt som heter Klamydiadagen. "Ja ha", säger Lovely förvånat. "Well, why not. Jag var så jävla trött på Nationaldagen." (S. 190)

Men en mörkare ton finns i botten också: Lovely drabbas ofta av panikångest och det känns tydligt att någonting ångestladdat och hotfullt lurar nära. Gränserna mellan verkligheterna är inte klara. En väldigt speciell historia.

Slutligen har jag just läst ut De vassa tändernas skog av Carrie Ryan, en postapokalyptisk historia om resterna av ett USA efter zombieinvasionen. Mary bor i en by omgärdad av stängsel, det enda skyddet mellan byn och de oheliga.

Där erbjuder livet bara två alternativ för henne: att gifta sig med en ung man hon inte älskar (då den hon faktiskt älskar är trolovad med hennes bästa vän) eller att gå i kloster och tjäna den gud hon inte längre tror på.

Men en dag kommer en främmande flicka till byn och förstärker Marys hopp om att det finns annat liv utanför deras by i skogen.

Som en blandning mellan The Village och Hungerspelen bjuder Ryan på ett välskriven, mörk och väldigt spännande historia om en ung kvinna modig nog att drömma om ett liv utan rädsla, ett liv vid havet.

Det är bokförlaget Styxx som har gett ut denna sträckläsningspärla, de som också gav ut Udda verklighet. Det känns lyxigt med ett svenskt bokförlag som ger ut fantastisk litteratur.

(Deras böcker är dessutom riktigt snygga, i storpocketformat, med svarta bokblock. Det är bara ett plus!)

Jag ser med spänning fram emot fler böcker från detta förlag.

Sommarsmått & gott

2011-07-05T18:28:00.000+02:00

Åh, hej läsperiod och välkommen! Du är varmt efterlängtad! Gör inget annat på min fria tid just nu än läser.

En vecka i trötthetens tecken har jag spenderat med att plöja igen några Marian Keyes - En oväntad semester, När Lucy Sullivan skulle gifta sig, Sushi för nybörjare, Å andra sidan, Är det någon där?. Jag är själv överraskad!

Men om en kan (och jag vet att det är ett stort om) bortse från att det är så vansinnigt normativt, både vad gäller genus och sexualitet (samt den slarviga korrekturläsning i de tidigare titlarna), så är de bitvis riktigt roliga. Så där så att jag fnissar högt för mig själv. Uppslukande och underhållande för stunden.

Jag har läst vidare i The Adventures of Sherlock Holmes, vilket är så härligt. Jag gillar verkligen språket, samspelet mellan Holmes & Watson och de otroliga historierna. Mysig läsning.

Nyligen läste jag Den glömda trädgården av Kate Morton; en författare som jag en tid har varit lockad av. Här berättas historien om Nell, som hittas ensam på ett fartyg på väg från England till Australien vid sekelskiftet, och Cassandra, det barnbarn som så småningom kommer att växa upp hos henne.

Familjens förflutna rullas upp, en liten pusselbit i taget ...

Vad kan en säga? Jag älskar mörka släkthistorier, historiska romaner om flera generationer kvinnor vars liv påverkar varandra. Läsvärt och gripande. Kommer definitivt läsa något mer av författaren.

En omläsning blev det också: den lilla feel goodhistorien Gud på en Harley Davidson av Joan Brady. Missnöjd skild sjuksköterska träffar mycket riktigt Gud på en HD och lär sig finna harmoni i tillvaron. En söt historia som jag har läst om flera gånger, för att jag blir så glad av den.

En tendens som jag har haft genom åren är att inte läsa sådant som blir riktiga bestsellers (förklaringen till att jag läser Marian Keyes 2011 och inte 1998, antar jag ...). Men jag försöker komma i kapp lite, för allmänbildningens skull om inte annat och har nu läst Erland Loes Naiv.super, som vi bl a har i flera klassuppsättningar på mitt jobb.

Det är en charmig historia skriven med ett knashumoristiskt, naivt berättarperspektiv och som baserar sig på något slags filosofiskt vad-är-meningen-med livet-idé. Jag ler ofta, men lämnas ändå med känslan av att varken språket eller substansen tog mig med storm.

En fin tanke dock, när huvudpersonen rastar en bekants hund på besök i New York och funderar över att andra som ser honom nog tror att han är en New York-bo med lägenhet och hund.

Det är en svindlande tanke.
Eftersom jag inte är hundägare i New York, innebär det också att alla andra kan vara något annat än det de ger sig ut för.
Det betyder att det är omöjligt att veta någonting som helst. (s. 144)

En svindlande tanke, indeed. Men ändå trösterik, på något vis. Att vi inte kan bestämma oss om människor så enkelt. Saker och ting kan vara helt annorlunda än de ser ut.

Däremot har jag helt kommit av mig i läsandet av A song of Ice and Fire. Jag är någonstans i mitten av A Clash of Kings, men har inte läst en sida sedan jag kom hem från USA. Det känns så skönt att läsa lite på svenska just nu och att läsa flera kortare böcker, istället för dessa tegelstenar. Men jag hoppas att lusten flammar upp snart igen, så att jag inte tappar bort mig helt i serien!

En annan positiv relation till sommaren

2011-06-24T12:08:00.002+02:00

Det tackar vi Strindis för! Den senaste av de fantastiska kortfilmerna från gänget bakom Strindberg and Helium.

Glad midsommar, kamrater!

I'm readin' in the rain, I'm readin' in the rain ...

2011-06-22T20:26:00.001+02:00

Kära bokvänner. Nu när vi verkar ha fastnat i ett konstant hällregn, är det dags att skaffa en ny relation till vädret. Även om en kanske hade andra förväntningar på sommaren (som bad, en trevlig pique-nique och lite solbränna), så är ändå regn bra för många saker.

Bland annat för att en får tillfälle att bära paraply, vilket är ett föremål som är ofta förekommande i både litteratur och film.

Regn fungerar väl att sjunga och dansa i, medan paraplyet är finfin rekvisita ...

... så varför då inte låta en hel paraplybutik vara spelplats för en musikal?

Paraplyet är både ett underskattat vapen ...

... och/eller ett trollspö.

Paraplyer är användbara som fordon, oavsett om det gäller i luften ...

... eller vattenvägen.

Det bästa är att, även om du inte har något paraply, så kan du alltid ta ett stort blad eller något annat istället.

Regn är romantiskt! En perfekt tid att ha det där avgörande samtalet om ens sanna känslor. Regn är också fantastiskt bra att kyssas i.

Varje dandy med självaktning bär paraply ...

... men det är också väldigt goth!

Even wizards do it.

Om allt annat fallerar, så är paraplyet i vart fall en synnerligen praktisk kaffehållare.

Glöm inte heller bort att spöregn troligen är den bästa bakgrundsmusiken till läsning. Tänd ljus, brygg dig en god kopp té och slå dig ner i favoritfåtöljen med en riktig tegelstensroman. Aaah ...

Själens osaliga längtan

2011-06-17T12:26:00.009+02:00

Jag erkänner mig besegrad - Audrey Niffenegger är en riktigt spännande författare!

Nyligen skrev jag både om Tidsresenärens hustru och om The Night Book Mobile, vilka jag tyckte om. Men det var Själens osaliga längtan som verkligen fick mig på fall.

Tvillingarna Elspeth och Edie har inte haft mycket kontakt med varandra i sina vuxna liv. Men när Elspeth dör efterlämnar hon sin fina Londonlägenhet till Edies tvillingdöttrar, Valentina och Julia.

Flickorna, som är i början på tjugoårsåldern, flyttar dit från Chicago för att påbörja sina nya liv.

Det jag verkligen, verkligen gillar med boken är:

1) Karaktärerna! De är så udda, komplexa, underliga, sympatiska OCH väldigt osympatiska.

Elspeths (betydligt yngre) pojkvän och granne, Robert, som är alldeles för fascinerad av den anrika Highgate cemetary som ligger precis bredvid huset. Martin, forskare och korsordskonstruktör med grava tvångssyndrom och en komplicerad relation till sin fru, Marjike.

Den klaustofobiska relationen mellan tvillingarna, där Julia vill fortsätta leva ett spegelliv medan den veka Valentina vill bli sin egen. Elspeth, som spökar i huset och är en karismatisk, intelligent kvinna, men uppfriskande nog inte snäll.

2) Det morbida i berättelsen. Den besitter en skön gotisk känsla med stort fokus på kyrkogården Highgate som granne till det gamla huset där alla bor. (Highgate som också inspirerade Neil Gaimans The Graveyard Book.)

De unga tvillingarnas smala, bleka kroppar och nästan vita hår passar väl in i stämingen. Det finns också en klibbig incestuös känsla allt eftersom relationerna förvecklas och reds ut i historien.

Att Elspeth spökar passar hennes viljestarka, livstörstande personlighet väl. Det finns också en familjehemlighet som behöver lösas i romanen. Ett visst fokus på den rent fysiska döden och det som sker därefter gör historien lite mer gory.

3) Det oväntade. Jag blir överraskad flera gånger under läsningen, av händelser och vändningar.

Det är under lång tid inte heller lätt att veta hur en sådan här mörk historia kan sluta.

Men det finns också några uns av hopp och medmänsklighet mitt bland morbiditeterna.

4) Vissa detaljer, som exempelvis att den lilla vita kattunge som flickorna fångar in och tar hand om döps till "Dödens lilla kattunge". Det känns mörkt humoristiskt på ett sätt som tilltalar mig.

Jag ser med spänning fram emot vad Niffenegger ska hitta på härnäst.

En gång hjälte

2011-06-12T18:41:00.000+02:00

Nu när jag själv äntligen har fått tummen ur och tittat på denna fina lilla film, så tycker jag att ni gott kan göra detsamma! Den bjuder på ett skönt vardagligt och mänskligt perspektiv på det klassiska superhjältekonceptet.

Min forna stammis Yrla är en av de två som har både skrivit manus och regisserat. Roligt!

"Oh, yes. Quite soon they actually plan to take over the world."

2011-06-08T19:40:00.007+02:00

Det är många fina, livfulla och trevliga elever som just har sprungit ut från vår skola i år. Men några har, skall erkännas, rört mitt hjärta alldeles extra. Biblioteket kommer inte att vara sig likt utan dem.

Bland annat Lovisa, vars eviga nyfikenhet och öppenhet har många gånger satt våra bibliotekarianska förmågor på prov. Allt är möjligt och intressant när en pratar med denna kloka unga kvinna.

Detta härliga lilla gäng som i ett nördligt samförstånd brukar sammanstråla i biblioteket kommer att fattas mig något oerhört. Yrla, Jacob, Amanda och Sissel - ni har varit förfärligt gott sällskap.

Vi möttes upp idag i bibblan och bytte avskedsgåvor med varandra. Maggi och jag fick varsin vacker bokamulett med finfina bilder i. (Extra roligt blir det eftersom jag bara häromdagen skrev just om vackra boksmycken.)

Själv hade jag broderat bokmärken samt skrivit (i brist på bättre ord) ett kollektivt hyllningsbrev.

Må de "dundra så himmel och jord skall skälva som asplöv", må de "dundra med kraft". Samt gärna komma och hälsa på någon gång ibland ...

Litterära accessoarer

2011-06-06T09:51:00.002+02:00

Via Etsy går det att hitta riktiga, riktiga pärlor. Exempelvis hos Sophie's Beads kan en beställa de allra finaste litterära smycken. Det finns halsband, armband och örhängen - med alla ens favoritböcker! Så fantastiskt fina.

Hos bibliobags kan en också handla bokväskor - bokstavligt menat.

Eller varför inte slå till på Ballyhoo Jewelrys fantastiska Cthulhu-ring?

Problemet är bara hur jag ska kunna begränsa mig ... ?

Bilderna är lånade från respektive tillverkare/försäljare och de har full ©.

"Ta' småvarmt från den Bonnierska buffén"

2011-05-31T20:24:00.001+02:00

Att läsa A Song of Ice & Fire är lite som att äta en riktig maffig helkvällsbanket. Det är vansinnigt gott och trevlig, men är också mättande och tar lång tid. Ibland blir det lite tilltugg mellan rätterna. Som exempelvis:

Några recensionsböcker ...

Häxmästaren (Legenden om Morwhayle; 1) - Peter Bergting
Första delen i en traditionell fantasyserie för lässlukaråldern. Tvillingsyskon som växer upp på olika håll men förenas, ett magiskt svärd, några varulvar samt en drake. Ungefär.

Ödets söner - Darren Shan (del 12)
Tro det eller ej - den sista delen i vampyrserien Darren Shan. Lättläst, fartig, humoristisk och lite noir, som vanligt.

... och några lättuggade kärlekshistorier ...

Love Story - Erich Segal
Kortfattad och lättläst bok som tydligen blev en otrolig bästsäljare på 70-talet. Två collegestudenter möts över de strikta klassgränserna och faller handlöst för varandra - rikemanssonen och musikstudenten (på stipendium, förstås). Förstår dock inte riktigt varför den slog så hårt?

Överenskommelser - Simona Ahrnstedt
En svensk historisk kärleksroman i bästa Harlequin-anda. Hon - Beatrice - är den fattiga kusinen på landet med svallande eldrött hår; bildad och debattlysten men samtidigt oerfaren och oskuldsfull. Han - Seth - är the self-made man, mörkhårig, arrogant, rastlös och en kvinnotjusare av mått.

Med finns också en elak och liderlig greve, en ondskefull farbror med sociala ambitioner, en vän, vacker och älskad kusin, en frigjord fransk änka med mera, med mera.

Dylika romaner har sedan länge varit ett guilty pleasure för Bokmalan, som egentligen inte alls får sådana böckers ideal och innehåll att gå ihop med sin egen anti-heteronormativa och genusvrånga livsåskådning ...

... samt några Niffenegger!

The Night Bookmobile - Audrey Niffenegger
En ovanlig och något makaber liten grafisk historia om en ung kvinna som under en nattlig promenad finner en bokbuss som visar sig innehålla allt hon, och bara hon, någonsin läst. Hennes liv blir sedan fokuserad kring läsning och kring att finna denna bokbuss igen. Häftig.

Tidsresenärens hustru - Audrey Niffenegger
Också en ovanlig berättelse! Henry, den charmige och lite bad boy-bibliotekarien som älskar punk, har en genetisk defekt som gör att han ofrivilligt färdas i tiden.

Han möter inte bara sig själv i alla möjliga åldrar, utan också konstnärinnan Kate. Hennes uppväxt blir en lång väntan på att hon ska få träffa Henry i nuet, i hans verkliga ålder, när hon själv också är vuxen. Deras kärlekshistoria är ojämförlig och omöjlig. Originellt och välkomponerat.

Funderar på om jag ska ta och läsa hennes andra roman, Själens osaliga längtan, medan jag ändå verkar ha farten uppe.

Sanningens ögonblick, eller BBC:s book list

2011-05-30T19:28:00.006+02:00

"The BBC believes most people will have only read 6 books this list." De fetmarkerade har Bokmalan tagit sig igenom.

1 Pride and Prejudice - Jane Austen
2 The Lord of the Rings - JRR Tolkien
3 Jane Eyre - Charlotte Bronte
4 Harry Potter series - JK Rowling
5 To Kill a Mockingbird - Harper Lee
6 The Bible (Fast vi läste faktiskt några avsnitt på litteraturvetenskapen.)
7 Wuthering Heights - Emily Bronte
8 Nineteen Eighty Four - George Orwell
9 His Dark Materials - Philip Pullman
10 Great Expectations - Charles Dickens
11 Little Women - Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy
13 Catch 22 - Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare (Mäh! Det var väl ojuste - jag har ju läst ganska många pjäser. Men inte allt Shakis någonsin har skrivit ...)
15 Rebecca - Daphne Du Maurier
16 The Hobbit - JRR Tolkien
17 Birdsong - Sebastian Faulk
18 Catcher in the Rye - JD Salinger
19 The Time Traveller’s Wife - Audrey Niffenegger
20 Middlemarch - George Eliot
21 Gone With The Wind - Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby - F Scott Fitzgerald
23 Bleak House - Charles Dickens
24 War and Peace - Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams
26 Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath - John Steinbeck
29 Alice in Wonderland - Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
31 Anna Karenina - Leo Tolstoy
32 David Copperfield - Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia - CS Lewis
34 Emma - Jane Austen
35 Persuasion - Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe - CS Lewis
37 The Kite Runner - Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
40 Winnie the Pooh - AA Milne
41 Animal Farm - George Orwell
42 The Da Vinci Code - Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney - John Irving
45 The Woman in White - Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables - LM Montgomery
47 Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
49 Lord of the Flies - William Golding
50 Atonement - Ian McEwan
51 Life of Pi - Yann Martel
52 Dune - Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility - Jane Austen
55 A Suitable Boy - Vikram Seth
56 The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
58 Brave New World - Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez
61 Of Mice and Men - John Steinbeck
62 Lolita - Vladimir Nabokov
63 The Secret History - Donna Tartt
64 The Lovely Bones - Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas
66 On The Road - Jack Kerouac
67 Jude the Obscure - Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding
69 Midnight’s Children - Salman Rushdie
70 Moby Dick - Herman Melville
71 Oliver Twist - Charles Dickens
72 Dracula - Bram Stoker
73 The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett
74 Notes From A Small Island - Bill Bryson
75 Ulysses - James Joyce
76 The Inferno - Dante
77 Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78 Germinal - Emile Zola
79 Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
80 Possession - AS Byatt
81 A Christmas Carol - Charles Dickens
82 Cloud Atlas - David Mitchell
83 The Color Purple - Alice Walker
84 The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro
85 Madame Bovary - Gustave Flaubert
86 A Fine Balance - Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web - EB White
88 The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection - Enid Blyton
91 Heart of Darkness - Josehttp://www.blogger.com/img/blank.gifph Conrad
92 The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery
93 The Wasp Factory - Iain Banks
94 Watership Down - Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice - Nevil Shute
97 The Three Musketeers - Alexandre Dumas
98 Hamlet - William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
100 Les Miserables - Victor Hugo

48 fick jag det till. Betydligt fler titlar än de förutspådda 6, i varje fall. (Det var ju dock typiskt att inte Doktor Zjivago syntes till någonstans, när jag faktiskt har tragglat mig igenom hela den ... )

Men jag tycker ändå att nörd-läslistan känns mer viktig!

A Game of Thrones

2011-05-26T19:54:00.001+02:00

Nu är jag åter i Svea rike efter tio dagars vistelse hos en väninna i Amerikat! Jag borde ha tagit med mig något trevligt westernbetonat, då Cheyenne verkligen kryllade av cowboyhattar, boots, pickups och hästar.

Men istället tog jag med mig andra delen i A Song of Ice and Fire.

Jag är hittills väldigt nöjd med denna omtalade och episka fantasyserie av George R.R. Martin. Medan jag ändå var i USA passade jag också på att se de fem första delarna av tv-serien baserad på böckerna.

Det känns roligt med en högbudgetsatsning, vilket inte just fantasy alltid varit bortskämd med. HBO har dessutom gjort en hel del riktigt bra serien (bland annat Carnivàle, Six Feet Under och True Blood).

Hitills tycker jag om det. Vinjetten är toksnygg (som alltid med HBO), stämningen är mörk och generellt känns skådespelarna välcastade. Exempelvis Jon Snow ser inte ut som jag hade tänkt honom, men det fungerar. Att Arya ser ut som Willows lillasyster/dotter är snarast ett stort plus.

Jag gillar också att både lord Eddard och Cat ser äldre och lite mer slitna ut än vad jag hade tänkt mig dem. Att alla deras barn har fått åldras lite också antar jag är för att underlätta inspelningen, då det antagligen är enklare att ha lite äldre skådespelare.

Svårast har jag för Daenerysscenerna, då allting känns väldigt Äventyrssöndag-med-TV 3. Både kostymerna och hela Khal Dragos uppenbarelse blir alldeles för Xena-ostigt.

Men jag är benägen att hålla med Game of Thrones-veteranen Bokstävlarna om att Daeneryssektionerna i boken är de som känns svagast överlag, så det kanske inte är så överraskande.

I övrigt är jag väldigt nöjd med bokserien hittills. Jag gillar Martins hantverk: hans stabila språk som gör att hundratals sidor i stöten bara flyger fram.

Upplägget med att fokusera ett kapitel i taget per karaktär är förtjänstfullt.

Ofta blir det, precis som J förvarnade mig om, cliffhanger på cliffhanger på det viset. Det kan dröja många hundra sidor innan författaren tar upp en tråd igen.

Också det lite kontroversiella tilltalar mig, som att putta ner en sjuåring från ett tak eller den incestuösa kärleksaffären. Det gör det hela uppfriskande mörkt och skitigt.

Men, som sagt, jag är bara tvåhundra sidor in i andra delen, än så länge. To be continued ... (To say the least.)

Sjukt bra tv-serier!

2011-05-06T22:48:00.001+02:00

Sedan i somras har jag tittat ikapp på flera tv-serier som genom åren har lockat mig, men som jag av en anledning eller annan, aldrig riktigt tittat ordentligt på. Och jag måste säga att i princip allt jag har sett verkligen, verkligen har fallit mig på läppen. Jag har helt enkelt sett ett antal sjukt bra tv-serier!

Buffy the Vampire Slayer
Denna vampyrklassiker behöver egentligen ingen närmare presentation. Joss Whedon plockar godbitar från flera genrer (exempelvis high school-serier, ostig amerikansk sf/äventyr samt, förstås, vampyrtraditioner) och ger oss en klassisk blond valleygirl som slåss som en gudinna. (Nästan.)

Med odödliga nördkaraktärer som Willow (vars resa från blygt hackergeni till megamäktig, lesbisk Wiccadrottning är en inspiration för många nördtjejer runt om i västvärlden) och den ständigt snälla och ständigt undanskuffade Xander, finns det något för alla.

Bibliotekarier, i synnerhet, kan glädjas åt den underbart urbota brittiska, vansinnigt torra och boknördiga Giles (särskilt i episoden A New Man, där Giles blir förvandlad till en demon. Extremt roligt.)

Favoritepisoden Hush har fantastiska skurkar, med en estetik som lutar åt suggestiv graphic novel-tradition. En annan favorit är det ofattbart sorgliga The Body, som jag inte kunde sluta gråta över.

När jag har sett ströavsnitt av Buffy på tv genom åren har jag tyckt att det har varit charmig, ostig underhållning. Inget mer. Nu när jag har sett alla säsonger i ett svep tycker jag att det finns så mycket mer.

Bra action, absolut. Fantastisk dialog, smart och väldigt witty. Förträffliga oneliners. Bra genustänk. Ett seriöst lesbiskt förhållande i centrum, relativt tidigt i modern amerikansk tv-historia. Sköna karaktärer, förstås, men som faktiskt också växer och utvecklas. Och som tillåts vara mångfacetterade.

Firefly
Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle titta på en tv-serie i genren space western och dessutom älska den, så skulle jag bara ha fnyst. Men det var innan jag hade plöjt alla säsonger av Buffy och insett Joss Whedons storhet.

Så Firefly blev det. (Och filmen Serenity ... plus att jag har köpt in de första två seriealbumen till min bibbla också ... )

Western-ploten: En misantropisk och cynisk kapten (med det passande smeknamnet Mal) slogs på rebellernas sida (brunrockarnas) i kriget mot etablissemanget. Sedan dess är han laglös och livnär sig som smugglare. Det enda han har i livet är sin trogna springare (Serenity) och sin lojala crew.

Sountracket är fantastiskt! Bästa westernmusiken. Att Whedon själv har skrivit temat ökar ju bara hans coolhetsfaktor ytterligare ...

Science fiction-ploten: Rebellerna kämpade mot ett intergalaktiskt imperium (the Alliance). Mals trogna springare är i själva verket ett rymdskepp. Smugglingen sker i rymden, då människor har koloniserat stora delar av universum.

Genreblandingen fungerar fantastiskt bra. Överraskande så.

Heroes
Flera människor runt om i USA och Japan börjar upptäcka att de har övernaturliga förmågor. Deras livsöden är sammanflätade, trots att de kanske aldrig ens har träffats tidigare.

Än så länge har jag bara sett första säsongen och jag har hört att den inte alls fortsätter lika starkt. Men jag blev helt såld på denna första säsong. (Jag såg den två gånger på rad. Inklusive extramaterialet.)

Jag tycker otroligt mycket om:

- Blandningen mellan det helt övermänskliga/övernaturliga/högtidliga med att människor har extraordinära förmågor och ger sig ut med ambitionen att rädda världen och det moderna/vardagliga. Den återkommande profetiska meningen "Save the cheerleader, save the world" sammanfattar stämningen väl.

- Karaktärerna! Peter Petrelli kan mycket väl vara en av mina bästa hjältekaraktärer hittills - en rikemansson som har all världens chans till pengar och makt, men som istället väljer att utbilda sig till sjuksköterska med inriktning på palliativ vård.

Dennes superhjältekraft visar sig sedan vara att han kan absorbera andra personers förmågor, genom att han tänker på dem när han vill bruka förmågan. Han omnämns som en empath. Ett underbart koncept, tycker jag.

- Comic book/graphic novel-känslan i hela estetiken. Så klart påverkas det mycket av den synske konstnären Isaacs skisser och målningar, som visas frekvent i serien. Men inspirationen är större än så. Och det är plågsamt snyggt.

True Blood
Så klart. För en gångs skull ett fall där jag tycker mer om det visuella mediet än om böckerna det bygger på. Böckerna är charmiga och underhållande. Men serien tycker jag har något mer.

Miljöerna är den djupaste amerikanska träsksödern, som i sig själv har en särskild suggestiv stämning, en särskild dialekt, intressanta samhällsfenomen och potential för djupt rotad rasism och religiös fanatism.

Denna plats passar väldigt väl att kombinera med de övernaturliga elementen och strukturerna, som vampyrernas strikt hierarkiska samhällssystem och hamnbytarnas mer individualistiska.

När vampyrerna "kommer ut" ur sina kistor och avslöjar för världen att de finns, kan förstås många paralleller dras till olika former av rasism och diskriminering.

Karaktärerna är inte alltid helt inbjudande, vilket känns befriande. Sookie är en helperky autodidaktisk white trash-tjej med telepatiska förmågor, stor integritet och stark moral. Vampyren Eric som uråldrig och helt opålitlig vikingavampyr är en fröjd för ögat. Hamnbytaren Sam är fin favorit; en variant på den klassiska filmrollen the boy next door.

Jag har bara sett de två första säsongerna än så länge, men ser fram emot fortsättningen. Just det, nämnde jag att serien är väldigt våldsam? Och innehåller mycket sex? Åh, inte det? Ja, nu vet ni, i alla fall.

Steampunk laptop!

2011-05-03T16:05:00.007+02:00

Under avdelning kul-och-extremt-nördig-kuriosa kommer här ett litet avsnitt om denna mackapär. Det ser ut som någonting väldigt gammalt, vackert och inte så funktionellt ...

men är i själva verket en alldeles modern dator!

Här kan en se de otroligt genomtänkta of/off-lösningarna.

Denna lilla pärla är skapad av Richard 'Doc' Nagy, "steampunk contraptor, technical artist, and jackass-of-all-trades". Spana in hans sida, Datamancer och läs mer om just steampunk-datorn här.

Bokmalan är helt såld ...

På spaning efter den jättebläckfisk som flytt

2011-04-20T19:57:00.000+02:00

Jag har just läst klart China Miévilles Kraken - läsningen har gått plågsamt långsamt.

Den lät så lovande: ett exemplar av en jättebläckfisk bevarad i formalin på the Museum of Natural History i London blir oförklarligt stulen.

På något sätt triggar detta igång en händelsekedja som resulterar i att olika sekter och samfund i det andra, mer magiska London, är överens om att apokalypsen är nära.

Men på något vis fungerar det inte alls så bra som en Miévilleroman borde. Jag föll för både The City & the City och Perdido Street Station. Men det är något i det humoristiska anslaget i boken som ger mig känslan att författaren själv inte tar det hela på så stort allvar.

Det finns bra idéer - the Londonmancers, till exempel, som är ett slags Londons tysta väktare, magiker och siare. Kyrkan uppbyggd kring the Kraken är välkomponerad, med religiösa ämbeten och heliga skrifter.

Eller minnesänglarna som finns i alla äldre byggnader av vikt i staden och skyddar dem. En i-pod som fungerar som en skyddsamulettt är också en kul detalj. Men det räcker tyvärr inte.

När jag läser denna historia tänker jag på Neil Gaimans urbana fantasyromaner Neverwhere och American Gods. Och tänker att detta inte alls håller samma klass.

Jag saknar the suspension of disbelieve, helt enkelt.

So little time, so much to do!

2011-04-19T18:54:00.000+02:00

Helt plötsligt var en sådan period. När det händer Flera Stora Och Inte Positiva Saker. Och sjukdomar florerar. Och kalendern är fullklottrad med Tider, Deadlines, och Plikter.

Då förstår jag. Håll i hatten och se framåt. Close your eyes and think of England. Eller motsvarande överlevnadsstrategi.

Jag har i varje fall just läst ut karamellen Igelkottens elegans av Muriel Barbery. En sorgsen och hoppfull fransk feel good-roman om extraordinära och excentriska människor som lyckas få till äkta möten och samtal över (påstådda) gränser som klass, etnicitet, kön och ålder.

Jag är fortfarande begeistrad över Cory Doctorows Makers. Den förtjänar ett inlägg. (Läs den gärna själva så länge - här, exempelvis.)

I övrigt har jag läst:

Den vita katten - Holly Black
Hårdkokt urban fantasy-historia där en del föds med övernaturliga gåvor. De kallas berörare och anses vara andra klassens samhällsmedborgare. På grund av diskriminering och utanförskap har de tvingats organisera sig i maffialiknande klaner och Cassel föds in i en sådan klan. Problemet är bara att han inte har någon gåva. Eller ...?

The World According to Groucho Marx - David Brown
En biografi om den geniale Groucho Marx, vilket passade bra efter höstens Bröderna Marx-maraton. Ska vid tillfälle skaffa mig både Grouchos och Harpos respektive självbiografier. Torde bli intressant läsning!

Sherlock Holmes: A Study in Scarlet, The Sign of Four - Sir Arthur Conan Doyle
Självklart på grund av nya Sherlock har jag börjat läsa om Sherlock Holmes, vilket jag inte har gjort sedan jag var liten. Efter att ha tittat mycket på Agatha Christie-filmatiseringar på sistone, där det kan vara nog så klurigt att lista ut whodunit, kan jag säga så här: i Doyles historier är det inte svårt, utan omöjligt.

Eftersom mitt i historien så kommer en lång tillbakablick som utspelar sig någonstans exotiskt, där människor för oss helt främmande gör saker som i själva verket så småningom leder fram till den situationen där läsaren befinner sig ...

Men det är kul. Lättläst men snyggt språk, karismatiska karaktärer och spänning. Jag gillar det fortfarande.

Beastly, ett odjur - Alex Flinn
Kimberlie: Främlingar, Kim M. Kimselius
TimeRiders - Alex Scarrow
Några recensionsböcker som inte har lämnat något större intryck ... En modern Skönheten & odjuret, en äventyrlig flickbok (i brist på bättre beskrivning) samt en actionfylld tidsresenärshistoria.

Det händer nu - Sofia Nordin
En superfin ungdomsroman om svårigheterna i att bli kär i sin bästa vän, som Stella blir i Sigrid. Nordin skriver så, så bra! Klart, välformulerat språk, sympatiska karaktärer, allvarligt, sorgligt, roligt och helt trovärdigt.

Elsewhere - Gabrielle Zevin
En intressant ungdomsroman som handlar om livet efter döden, där man föryngras till den dagen då man återföds till jordelivet igen.

Kuriosa på vårkanten

2011-03-23T19:23:00.002+01:00

Jag är mitt uppe i Cory Doctorows väldigt coola och intressanta idéroman Makers, om en slags kreativ skaparrörelse i en nära framtid, med fokus på bland annat open source, Creative Commons, nätverkande och annat spännande.

I väntan på ett diskuterande inlägg kring detta, bjuder jag på några vårliga kuriosabilder.

På Akademibokhandeln hittade jag detta fina och mycket lovande spel - mig själv med puss!

Där såg jag också denna väldigt fina utgåva av favoriten Wuthering Heights, naturligtvis utformad för att locka Twilight-läsare att börja läsa systrarna Brontë.

Apropå Calliopes inlägg om trender i bokomslag!

När jag gallrade engelsk skönlittertur här i bibblan för att göra plats för nytt, fick en hel del chic lit, dick lit och YA från 2000-talets början stryka på foten.

Visst syns det onekligen en röd tråd vad gäller omslagen? (Eller mer, kanske, en ceriserosa eller knallgul tråd?)

Spana gärna in sidan Calliope tipsade om, Fixabooks, för fler roliga Copycat Covers.

Books of Magic & Marvel

2011-03-16T17:24:00.000+01:00

Jag har just haft det stora nöjet att läsa ytterligare två av Neil Gaimans graphic novels.

I The Books of Magic får vi följa den engelske pojken Tim Hunter på en resa genom det förflutna, nutiden, olika verkligheter och framtiden (till tidens ände, faktiskt), medan han funderar på en möjlig karriär som magiker.

På resorna guidas han av en hoper märkliga cicceroner: The Stranger, John Constantine, Doctor Occult samt Mister E.

Samtliga ganska mystiska män klädda i trenchcoat ("The Trenchcoat Brigade", som Constantine utbrister!), och samtliga troligtvis med sina egna agendor.

Med på färden ser vi ibland även Yo-Yo, Tims uggla som, som namnet antyder, från börjar faktiskt var en jojo.

Som så ofta, när Gaiman skriver seriemanus, alluderas det vilt till både västerländsk litteraturhistoria och serier, engelsk fairietradition och andra typer av mytologi. Till min glädje möter vi exempelvis flera av the Endless .

Jag bjuder er på detta, tycker jag, fantastiska stycke dialog mellan The Stranger och Tim:

- And as science arose it left little room for magic.
- Why?
-The difference in viewpoint. Science is a way of talking about the universe in words that bind it to a common reality. Magic is a method of talking to the universe in words that it cannot ignore. The two are rarely compatible.

Resultatet är en surrealistisk, fantastisk resa, bitvis torrt humoristisk och bitvis svårgripbar, på gränsen till obegriplig.

De fyra illustratörernas - John Bolton, Scott Hampton, Charles Vess, Paul Johnson - olika stilar fungerar tillsammans som en helhet, eftersom berättelsen i sig själv är så episodiskt uppbyggd.

Själv känner jag främst igen Charles Vess tecknarstil från Stardust och tycker att det passar fint att hans kapitel blev just det som utspelar sig i fairie.

Den varierade textningen, som speglar de olika epokerna och stilarna, är riktigt snygg. Det är verkligen ett jobb jag skulle kunna tänka mig att ha!

I albumet Marvel 1602, illlustrerat av Andy Kubert och Richard Isanove med omslag av Scott McKowen, utforskas Marveluniversum utifrån ett nytt perspektiv.

Gaiman placerar många av de stora Marvelhjältarna i den europeiska renässansen, med start i det elisabetanska England. Eftersom jag ännu inte är så serienördig som jag en gång har för avsikt att vara, skall det erkännas att jag har fått slå upp flera karaktärer. Ju mer Marvel en kan, desto roligare blir denna läsning, skulle jag tro.

Jag kan tillräckligt mycket för att uppskatta Gaimans omplaceringar: Peter Parquagh som en (något för spindelintresserad) assistent åt den engelske spionmästaren (Nick Fury).

Den blinde trubaduren Matt Murdoch, som introduceras med repliken "If a Devil is one who dares where others hold back, then I am happy to play the Devil in this mystery, boy."

Att Magneto spelar rollen som storinkvisitor för den spanska inkvisitionen känns naturligt, liksom att Carlos Xaviers förestår skolan College for the Sons of Gentlefolk, där vi bland annat möter Iceman, Cyclops, Beast samt Jean Grey, i självklar shakespeariansk cross-dressing.

En bonus är att delar av Gaimans seriemanus och Kuberts skisser finns med längst bak, som ett slags extramaterial. Jag har verkligen funderat över hur en skriver seriemanus och blev förvånad över hur detaljerat textförfattaren, i det här exemplet i varje fall, beskriver illustrationernas uppbyggnad.

Politiska intriger, spanska inkvisitionen, magi och världens möjliga undergång leder oss genom Europa och de amerikanska kolonierna. Bland annat. Det är smart, genomtänkt och så, så snyggt.

Bokmalan shoppar - lagom mycket

2011-03-03T09:07:00.010+01:00

Förra året var det en alldeles förträfflig bokrea för bokmalor. Detta år skonades dock både plånboken och bokhyllorna, då det inte var så mycket som jag föll för. (Faktum är jag mest råkade handla fullprisböcker ändå ... )

När jag ändå handlade presenter på SF-bokhandeln passade jag på att köpa ett eget exemplar av Karin Tidbecks förträffliga novellsamling, Vem är Arvid Pekon?

På Bok & Bild spontanköpte jag denna barndomsfavorit - Borta med vinden av Margaret Mitchell. Väl värd att läsas om igen en regnig söndag, och det vackra omslaget gör den väl värd att bara äga.

Igår spenderade kollegan M och jag en mycket angenäm eftermiddag i stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan.

Skolan är alldeles sportlovstom nu, så vi passade på att orientera oss i bokutbudet (samt, för min del, äta en massiv kladdkakebit med grädde och minimarshmallows).

Förutom lite nya nästan-vuxna-romaner och en del fräsiga engelska novellsamlingar till bibblan, råkade jag också handla lite till mig själv. Nämligen, dessa tre böcker.

Alla noveller och romaner om Sherlock Holmes. I pocket = kan faktiskt tas med och läsas i kollektivtrafiken. Självklart kom denna omläsningslängtan sig av att ha tittat på den sköna tv-serien Sherlock.

Och eftersom jag inte har läst om Holmes sedan jag var barn, känns det extra roligt att läsa på engelska nu. Jag började direkt när jag kom hem i går kväll ...

Jag passade också på att handla min gamla favoritförfattare Hanif Kureishis samlade noveller på rean för en liten femtiolapp. En mycket god affär!

Ströläsning under årets början

2011-02-26T11:58:00.001+01:00

Förutom de läsningar som faktiskt har blivit omvandlade till blogginlägg, så har lite ströböcker slunkit ner i Bokmalans allt-som-oftast läshungriga mage.

Kristin Cashore - Fire
Jag fick första delen som recensionsbok för ett tag sedan och försökte tipsa en elev om den på jobbet nyligen. Han höll med om att den var jättebra och frågade om jag ville låna del två. Sådant värmer bibliotekariers hjärtan! Självklart lånade jag den av honom.

Den var, precis som första delen, en rakt berättad, ganska konventionell men ändå klart underhållande fantasyhistoria. Jag är supersvag för unga fantasykvinnor med stora mentala förmågor som hanterar vapen med storslagen skicklighet; en fäbless som Cashore verkar dela med mig.

Charles DeLint - Little (Grrl) Lost
En rar urban fantasy-historia om fjortonåriga T.J. som tvingas flytta ifrån det lugna livet på landet (och sin häst!) till storstaden. Där får hon en oväntad vän - en kaxig och punkig Little vid namn Elizabeth. (Littles verkar vara en lite "upphottad" version av Mary Nortons The Borrowers.)

När T.J. blir anfallen och rånad av ett tufft gäng på stan, tappar hon och Elizabeth bort varandra. Staden tycks plötsligt vara outsäglig stor och farlig oavsett om en är en människa eller en Little.

Christine Johnson - Claire de Lune
Recensionsbok. Ytterligare ett exempel på en övernaturlig romans som har dykt upp i samband med Twilight-vågen. I denna roman får huvudpersonen Claire lagom till sin sextonårsdag reda på att hon härstämmar från ett långt släktled av starka varulvar från Frankrike (hence bokens titel. Fyndigt, va'?).

Saker kompliceras av att 1) hela staden är på krigsstigen mot varulvar, då ett antal mystiska dödsfall skett på sistone och 2) ledaren för denna hetsjakt är en Dr Engel, far till Matthew, som är killen Claire är kär i ... Ja, ni fattar.

Sofia Karlström - Doggie
En forna elev här i huset har skapat denna grafiska berättelse, helt utan text. Coolt! Genom svartvita illustrationer berättas historien om en hund med människoansikte på ett otippat sätt. Det som startar med att huvudpersonen/hunden är otrogen och blir utslängd av sin fru, leder vidare till de mest bisarra äventyren.

Flera populärkulturella och litterära blinkningar ges i bildernas bakgrunder (exempelvis syns kapten Haddock, Kalle Anka och Måsen - från Tjechov eller Jonathan Livingston Seagull, I presume. Eller kanske så övertolkar jag bara.)

Eden Maguire - Arizonas bok
Recensionsbok. Del 3 i serien Beautiful dead, som handlar om fyra plötsliga dödsfall i ett litet samhälle i USA. De fyra ungdomarna har stannat kvar på denna sida som något slags änglar/spöken/zombies och det är upp till Davina att klara ut de mystiska omständigheterna kring dödsfallen och ge dem frid.

En av dessa änglar/spöken/zombies är hennes älskade pojkvän Phoenix. Återigen, ja, ni fattar.

Det var ungefär det! Jag ska ströläsa lite till, innan jag orkar ta itu med nästa läsprojekt. Bokmalan har nämligen ambitionen att komma igång med den episka fantasyserien A Song of Ice & Fire inom kort ...

Noveller på gränsen

2011-02-24T19:48:00.002+01:00

Ända sedan jag lärde känna Karin Tidbeck, vilket passande nog var på en skrivarlinje på en folkhögskola, har jag skarpt gillat hennes skrivande.

Karin är oerhört skicklig språkligt och skrev redan då originella texter åt det fantastiska hållet.

Nu finns en novellsamling i tryck (publicerad av Man av skugga förlag), med den gåtfulla titeln Vem är Arvid Pekon?

"Läkaren Franz Hiller blev förälskad i ett luftskepp." Vi är in medias res från den första obegripliga meningen i den första novellen, "Beatrice".

Hillers passionerade förälskelse i en zeppelinarprototyp, åtföljs snart av kvinnan Anna Goldbergs kärleksaffär med en ångmaskin. En otäck kärleksskildring, med en oväntad och obehaglig beskrivning av sexuella övergrepp.

I "Några brev till Ove Lindström" skriver en dotter brev till sin far, som har avlidit. Lite i taget nystas deras historia upp - uppväxten i kollektivet i den ärvda folkhögskolan. Pappans alkoholism. Mammans frånvaro.

Men brev för brev blir det också självklart att någonting annat spelar under ytan. Någonting utanför vår verklighet. Det sista brevet börjar med den olycksbådande meningen "Solen gick inte upp idag."

Novellen "Linkax, Symass, Kanevat" är något av en extrafavorit för undertecknad, då jag är uppvuxen i den förorten som denna text utspelar sig i. I det gråkalla och snålblåsiga vädret tvingas textens jag att vänta på bussen vid centrumet.

En främmande kvinna, som ser uteliggaraktig ut, sitter nära brevid henne på bänken. Butiksskyltarna blinkar förbi i bakgrunden, vardagliga namn som Lindex, Synsam, Konsum.

Men någonting händer. Jag tycker väldigt mycket om formuleringen på bokens baksida - att vi får "möta de människor som blir vittnen när verklighetens hinna brister." Precis så är det. Förortens vardagliga tristess skevas till och hotet om något främmande, kanske till och med lovecraftskt, lurar under ytan.

Titelnovellen, "Arvid Pekon", är också en suggestiv liten pärla. Arvids jobb som växeltelefonist blir alltmer komplicerat när han börjar få märkliga samtal som efterfrågar döda mammor och skalbaggskungen - vem sjutton det nu kan vara. Detta är tyvärr bara inledningen till Arvids allt större problem.

Inte bara kompositionen och stämningen är välfungerande i texterna, utan också (eller framförallt!) språket. Karin skriver dessa texter på ett sätt som får mig att tänka på begreppet le mot juste.

Språket är relativt sparsmakat, eller, borde jag kanske säga väl provsmakat. Jag upplever att varje ord är genomtänkt och placerat exakt där det borde vara.

Samlingens sista novell - "Tant Britas stugby" - framstår först som enkla dagsboksanteckningar från en författare in spe som reser till en avskild släktstuga för att färdigställa sitt manus.

Väl där förlorar hen sig i släktforskning och allt obehagligare drömmar. Den sista meningen lämnar oss kvar i en (får jag säga) typisk tidbecksk känsla av vagt obehag och skavande verklighet.

Och det är storslaget så.

Perdido Street Station

2011-02-20T20:17:00.004+01:00

Plats: Den enorma och dystopiska staden New Crobuzon i China Miévilles sekundärvärld Bas-Lag.

Varje ortsnamn i staden liksom dryper av elände: Badside, Skulkford, Griss Fell. Floderna som rinner genom staden heter Canker och Tar.

Vilka bor där? Vilka gör det inte, är väl snarast frågan? Människor, ja. Men också kaktusfolk, ett krigarfågelsläkte från öknen (Garuda), vattenvarelser (Vodyanoi), människor delvis omgjorda till maskiner (Remade) och humanoida insekter (Khepri).

Flygande varelser som Wyrmen finns, liksom parasitsläkten som måste leva i andras kroppar (Handlingers) men också spindelliknande gudomar (Weavers) som rör sig mellan olika dimensioner och inte bryr sig om någonting annat än huruvida händelser till ett snyggt mönster i världssväven.

Vad gör de där? En del lever vardagliga liv med bostäder, familjeliv eller liknande, arbete och kollektivtrafik. Den enorma stationen Perdido Street Station är stadens mekaniska hjärta och är också titeln på boken ifråga.

Andra kämpar mot den korrupta regimen genom att i hemlighet trycka motståndspublikationen The Runagate Rampant. En del hänger i sjabbiga konstnärskvarter medan somliga sysslar med droghandel och andra kriminella verksamheter. Vissa är forskare eller sysslar med magi (thaumaturgy).

Teknologin är retrofuturistisk, mekanisk, smutsig och flera gånger baserad på ångkraft. Skjutvapnen som finns är framförallt flintlåspistoler.

Vad tycks problemet vara? Förutom ett stort missnöje med regimen, fattigdom, segregation och allmän misär, finns ett aktuellt problem som handlar om liv och död. Flera stycken lovecraftska monster, slake-moths, har släpps fria i staden.

De hypnotiserar alla tänkande och kännande arter med sina vingar för att sedan sluka deras medvetanden. (Den som lyckas ta sig till kapitel 31 får en inte alltför angenäm beskrivning av detta. I detalj.)

Både regimen och den kriminella undervärlden är dock intresserade av att behålla de monstruösa varelserna vid liv, då deras mjölk fungerar som en kraftfull drog (dreamshit), och handeln men denna drog är värd enorma pengasummor.

En typisk beskrivning av staden: "That night, in the swollen dark hours after a brief spew of rain had hosed the city down with dirty water, the door to Isaac's warehouse was pushed open. The street was empty. There were minutes of stillness. Nightbirds and bats were all that moved. Gaslight guttered." (s. 346)

En annan representativ mening: "And then, for a moment, the creature was caught spreadeagled in the sky, the light caught it full on and time seemed to stop at the sight of the thing's awesome, unfathomable and terrible beauty." (s. 646)

Det vanligast förekommande ordet: Cul-de-sac. Alternativ Culs-de-sac.

En detalj jag gillade: När de svär så svär de i plural, som godsdamn istället för goddamm.

Slutligen: China Miéville kan verkligen, verkligen skriva. Både rent språkligt och sättet han konstruerar sin sekundärvärld. Jag är imponerad.

Bilden kommer från Flickr och är gjord av Mystery Monotreme (Vladimir Verano). ©

Sherlock!

2011-02-15T18:41:00.002+01:00

Bokmalan är - naturligtvis - helt såld på nya Sherlock som har gått på SVT nu. Snyggt, roligt, snärtigt och så brittiskt.

Serieskaparna Steven Moffat och Mark Gatiss (som dessutom spelar brodern Mycroft) har verkligen lyckats förflytta Sherlock till samtiden, med moderna Londonmiljöer och Dr Watson som militärläkare, nyss hemkommen från Afghanistan.

Att Watson bloggar om fallen är en naturlig och rolig lösning, liksom namnet på det första fallet - A study in pink. Och att Sherlock växlar mellan sitt ihopfällbara förstoringsglas och sin i-Phone när det gäller att hitta ledtrådar, känns också det helt rätt.

Serien är dessutom väl castad - både Watson (Martin Freeman, också känd som Arthur Dent) och Sherlock (Benedict Cumberbatch) övertygar stort, liksom dynamiken dem emellan.

Klockrent! Jag ser med förtjusning fram emot fortsättningen.

Min bibliotekarie, du är som en ros!

2011-02-14T14:28:00.003+01:00

Idag är det febrilt Alla hjärtans dag-firande på mitt jobb. En grupp elever har pyntat hela ljushallen med röda hjärtan och girlanger. Mycket fint och stämningsfullt!

Några elever kom också insusande med en vacker röd tygros till undertecknad - till min väldigt stora förvåning och glädje! Som tack för att jag alltid är så snäll och för att jag klär ut mig i fina kläder när jag ska hålla lektioner ...

Detta gjorde verkligen min dag. Tack, kära elever!

Här ligger jag och blöder

2011-02-11T17:19:00.002+01:00

Denna Augustvinnande ungdomsroman av psykologen och författaren Jenny Jägerfeld var verkligen strålande läsning.

Början på boken, när huvudpersonen Maja råkar såga av sig en del av sin tumme i en utförlig beskrivning, fick mig att undra så smått vart boken var på väg någonstans.

Men sedan byggs bilden av Majas vardagsliv upp - hon går på estetiskt program på gymnasiet och bor hos sin pappa Jonas, en semikänd musikkritiker. Maja skildras som en person som i mångt och mycket går sin egen väg och som inte står så många nära.

Tidigt i boken presenteras relationen till modern, Jana (som också Maja kallar henne), som någonting spänt och långt ifrån självklart. Jana är en rationell och begåvad psykologiforskare och bor i en annan stad.

När Maja reser till Jana för en av sina mammahelger, dyker inte Jana upp för att hämta henne på stationen. Ett mysterium tar sin början när Maja anländer till sin mammas hus och finner det övergivet.

Maja spenderar helgen där ensam och försöker ta reda på vad som kan ha hänt, och råkar dessutom hooka upp med den gulliga grannkillen Justin (Jens), som hon aldrig ens sett förut.

Jägerfeld blandar verkligen genrer i denna roman. Det känns bitvis som en psykologisk deckare, men det bjuds också på lite galghumor, familjerelationer och ett uns kärlekshistoria. Framförallt är det dock en nära skildring av en ung själs känsloliv.

Författaren skildrar både hur Maja reagerar i sitt sjuttonårsjag, men ger också minnesbilder från barndomen, allt eftersom mysteriet med Jana rullas upp. Jägerfeld skildrar allt med stor psykologisk trovärdighet.

Det är skickligt, tycker jag, att kunna kombinera vardaglighet och med det oändligt komplicerade och sorgliga.

P.S. Är det någon mer än jag som har undrat om själva titeln är en parafras på Bob Hanssons Här ligger jag och duger ... ?

Ett litet stycke Cambridge

2011-02-07T18:04:00.000+01:00

Detta vackra lilla cantabrianska kartotek står hemma hos min gamle vän P. När han reste hem därifrån efter sina studier, hade han bara denna i sin resväska. Otroligt härligt, tycker förstås Bokmalan!

Harry Potter-frossa!

2011-02-04T13:41:00.000+01:00

Inom den senaste månaden har jag läst om alla sju Harry Potter-böcker, sett om de sex tidigare filmerna, sett den sjunde filmen på bio samt läst Tales of Beedle the Bard. En kan helt enkelt lugnt säga, att temat har varit Harry Potter.

Det började så oskyldigt med att jag såg den senaste filmen på bio och insåg att jag inte mindes så mycket från den sjunde boken, som jag bara hade läst en gång. Sedan fick jag den idén att läsa allt från början, nu när faktiskt alla böcker redan är utgivna.

Det var en härlig läsupplevelse att få läsa dem i ett svep, när tidigare en var tvungen att vänta två år eller så mellan varje del. Det är fascinerande att se hur Rowling utvecklar böckerna från myspysliga äventyrsberättelser i internatskolemiljö vidare till det mörka allvar som regerar de senare böckerna.

Både språket och miljöerna som Rowling bygger upp är lekfulla och kluriga. Jag är väldigt förtjust i den magiska blandning hon gör, där etablerade mytiska företeelser och varelser och Oxfordmiljöer blandas ihop med en dos Fem-gänget och engelsk vardaglighet. Jag tycker att det är originellt och mycket trovärdigt i sig själv.

Starkast griper mig Harrys ständiga stora förluster och det andra världskriget-liknande allvaret som träder in i sjätte och sjunde boken, bland annat när ungdomarna lyssnar på rebellernas radiosändningar för att få höra om någon de känner har dött i striderna mot Voldemort.

Trots att jag här läst böckerna så många gånger, så blir jag så närvarande i texterna, berörd och rörd. Skrattar och gråter, om vartannat. Det är fantasifullt, finurligt och väldigt mänskligt. Denna serie är verkligen läslust för mig.

Gråt inte! Gör motstånd!

2011-01-30T12:58:00.006+01:00

Var glad! Gå till angrepp! Så lyder en av uppmaningarna i Ebba Witt-Brattströms bok om 70-talets kvinnorörelse, Å alla kära systrar!

Detta är en brokig berättelse om Witt-Brattströms liv under 70-talet och hennes väg från litteraturintresserad skolflicksflicka till superengagerad kvinnorättsaktivist, genom bland annat Grupp 8, familjebildning och vidare till den akademiska kvinnoforskningen.

Strukturerad med årtal och intervjuer känns boken ändå ofta som en stream of consciousness, där författarens egna tankar, anekdoter och reflektioner kastar oss från ämne till ämne. Resultatet är en fascinerande skildring av en tidsepok, en kamp och en kvinnas liv.

Flera saker som denna tids feminism kämpade för - som att kvinnor skulle ha tillträde till alla slags arbeten och dagisplatser för alla barn - är saker som vi, dagens feminister, på många sätt tack vare detta kan ta för givet.

Andra saker, tyvärr, känns fortfarande lika problematiska. Många av Grupp 8:s paroller ekar fortfarande på feministiska demonstrationer idag. Exempelvis Lika lön för lika arbete eller Vi tar natten tillbaka.

Porrfrågan känns än mer tragisk idag, genom bland annat internets explosion och en diskursiv tendens att väcka liv i myten kring den lyckliga horan. (Även om de sexualiserade bilderna av kvinnor i offentliga rum numer brukar ha bikini/underkläder på sig, till skillnad från Fibban och Lektyr-affischerna som visas i boken.)

Flera saker berör mig personligen: Witt-Brattströms tankar kring kärleksrelationer, barn, familjebildning, kärnfamiljsideologi, etc. är något som känns lika brännande aktuellt och komplicerat för undertecknad idag.

Grupp 8:s kunskapstörstande och medvetandehöjande åtgärder, det som Witt-Brattström beskriver som ett "barfotauniversitet" (underbart ord!), inspirerar.

Det känns delvis som att jag med mina närmsta vänninor gör just detta, i vår privata lilla cirkel. Läser litteratur, diskuterar, går på teatrar, ser filmer, talar om våra erfarenheter, stöder och bygger upp varandra. Utan detta blir livet så torftigt och ensamt.

Också detaljer fastnar, som exempelvis korsstygnsmönstret med ett kvinnomärke på från 1973 - exakt samma mönster som min vänninna E använder idag när hon broderar! Detta gör mig glad.

Slut på kursen!

2011-01-24T19:04:00.000+01:00

Nu har jag avslutat min högskolekurs om 7,5 poäng - Science fiction & Fantasy - med högsta betyg. Känns fint!

En extra bonus är också att jag nu kan välja böcker själv hela våren, vilket jag verkligen ser fram emot.

En kort hyllning

2011-01-23T15:11:00.000+01:00

En annan av Bokmalans bästa läsupplevelser under 2010 var Dödssynden av Harper Lee - To kill a mockingbird i original.

Denna amerikanska klassiker kom ut 1960 men utspelar sig under 30-talet. I en sömning småstad i amerikanska södern växer flickan Scout upp med sin far, bror och hushållerska.

Fadern, Atticus Finch (vilket fantastiskt bra namn, för övrigt!), försvarar en het sommar en svart man som är anklagad för att ha våldtagit en vit kvinna.

Karaktärerna är tydliga, egna och mångfacetterade. Atticus Finch måste vara en av de allra mest sympatiska papporna i västerländsk litteraturhistoria. Att han dessutom är en klok och rättrådig advokat med stark jämlikhetsanda gör knappast saken värre.

Gregory Peck gör för övrigt att strålande porträtt av Atticus i filmatiseringen från 1962, som synes på bilden. Den oskyldigt anklagade mannen, Tom Robinson, spelades av Brock Peters.

Enslingen Artur Radley - Boo, kallad - bor granne med barnen och är stadens udda fågel. Boo förlöjligas ofta av de vuxna, men för barnen blir han närmast mytomspunnen. När mötet väl sker mellan Scout och Boo - det är en känslomässig rysare!

Genom Scouts och hennes brors ögon följer vi hur rättsprocessen påverkar hela det lilla samhället och visar på tidens strikta klasskillnader och utbredda rasism. Harper väver ihop en barndomsskildring och skarp samhällsanalys i en och samma roman.

Otroligt läsvärd!

Kursmoment 6: The Speed of Dark

2011-01-16T18:34:00.004+01:00

En av 2010 års främsta läsupplevelser var Elizabeth Moons roman The Speed of Dark, som ingick i min kurs.

Den utspelar sig i en snar framtid och följer en ung man vid namn Lou Arrendale, som har autism. Han bor ensam, arbetar med komplicerade datorsystem vid ett stort läkemedelsföretag (tillsammans med flera andra personer med autism) och har fäktning som hobby.

Men Lous fasta rutiner störs av flera stora händelser - någon börjar stalka honom och hotar skada både hans egendom och honom själv.

Aktuell forskning visar plötsligt på möjligheter att bota autism vid vuxen ålder - barn som föds med autism botas omgående i denna sekundärvärld, men Lou och hans vänner är för gamla för att ha varit med om detta.

Detta leder till att Lous chef iscensätter en komplicerad intrig där han hotar sparka sina autistiska anställda om de inte ställer upp på de högst experimentella behandlingarna.

Än mörkare motiv anas i bakgrunden - någonting om att kunna plocka autistiska drag (savanthet, koncentrationsförmåga) och överföra dem till människor som exempelvis ska arbeta i rymden. Klart av ekonomiskt intresse för det stora företaget, alltså.

Vad boken framförallt är, är en djupdykning i en människans sinne och liv. Lous perspektiv följs konsekvent genom romanen och det är fullständigt uppslukande läsning.

Förutfattade meningar om normalhet ställs helt på ända. Detta har diskussionerna på forumet rört sig mycket kring.

***

It’s fascinating to find that so many of us seem to really have shared similar reading experiences through the course – of course we have read the same books, but often we seem to interpret them similar as well.

I was so completely hooked by this novel – one of the most interesting and moving in a long time. And I’m not entirely sure why. T, I agree with you – it’s difficult to get Lou out of one’s mind!

From page one Moon constructs an us-and-them-sense which, as already been pointed to in the discussions, often puts us as readers closer to the “us” perspective, e.g. the autistic perspective.

Like J points out, Moon makes us as readers really see Lou and sympathize with him. But it’s never about pitying him. He’s depicted as a whole human being.

“If they aren’t going to listen, why should I talk?”, Lou asks himself in the beginning, while at the psychiatrist’s office. Consistently throughout the novel Moon holds the narrative close to Lou’s perspective and really show how many things that we may consider natural and obvious are in fact … well, not.

A lot of sayings, if you interpret them literary, are really illogical. Like someone being a heel, for instance, which Lou reflects upon. This is certainly one of the difficulties for someone trying to learn a new language – to be able to decipher these cultural references. This also holds true for someone autistic, as is repeatedly shown in the novel.

Many social situations that Lou deciphers in the text show us how complicated, illogical and not-honest “normal” people in general are. Like Don, who appears to be a friend but is really a foe.

Because Lou works so hard trying to interpret nuances in voices and facial expressions he often gets confused by people saying things they obviously don’t mean. The communication between the autistic characters in the book is depicted as more direct and honest. If no one wants to talk, they simply don’t.

The fact that different rules seem to apply for autistics and “normal” people is also commented on, for instance: “Aldrin closes his eyes, refusing contact. I was scolded for doing just that.” (s. 149) If you’re considered normal, you have a lot more freedom. If you’re autistic, everything will be viewed against that.

As all of you have pointed out, the concept of normal just doesn’t cut it after reading this novel (not that it did before!).

I see a lot of myself in the character of Lou, like the need for routines, a systematic way of working and his tendency to feel overwhelmed in social situations, like when travelling with public transports. I, for instance, have these tendencies as well, but Lou feels them stronger.

Like T pointed out, this book actually disturbs one’s way of looking at the world and taking people for granted. It made me stop and think how frail communication between people are – if all of our brains work in different ways, how are we able to communicate with each other at all?

Essay 3: The meaning of life in Biting the Sun

2011-01-16T13:39:00.001+01:00

(Klicka på Fullscreen för att kunna läsa bättre!)

Essay 3 - Fia Larsson - Biting the Sun

Bokmalan fyller 2 år!

2011-01-09T11:00:00.000+01:00

Hipp hipp hurra, för Bokmalan idag! Nu har bloggen varit i gång i två år. Det firar vi med lite vitter tårta.

Då var det också likt som bär

2011-01-08T15:00:00.003+01:00

Tidsdokument (2002 respektive 2004)? Eller var det en medveten taktik - samma skådis, samma layout på filmaffischen? Likt var det i vart fall!

Kursmoment 5: Biting the Sun

2011-01-06T20:36:00.003+01:00

När jag först började läsa Tanith Lees Biting the Sun drogs tankarna till A Clockwork Orange. Vi följer en namnlös huvudkaraktär, en medlem i ungdomssubkulturen the Jang (the young?), oftast kvinnlig men ibland man, i ett hetsigt virrvarr av egenpåhittad slang, sex, mode, droger och andra tidsfördriv.

När hen tröttnar på det ytliga livet som jang och söker efter någonting äkta och annorlunda blir hen fullständigt motarbetad av samhället. Drastiska åtgärder krävs.

Vi diskuterade bland annat om världen som skildras är utopisk eller dystopisk, den implicita författaren samt sociala strukturer. Jag har också skrivit en essä om boken ifråga, som finns att läsa här i bloggen.

Övrigt som har blivit läst ...

2010-12-29T19:57:00.001+01:00

... under hösten och vintern, men som inte har omvandlats till några blogginlägg, kan här skådas!

Tankeläsaren - Kristen Cashore (De utvalda 1)
Första delen i en äventyrsfantasyserie med hårdkokt svärdskämpa i huvudrollen.

Fatta eld & Revolt - Suzanne Collins (Hungerspelen 2 & 3)
De fantastiska fortsättningarna till Hungerspelen. Åh, denna serie var helt uppslukande! Jag har verkligen saknat den sortens läsning ...

Ten Sorry Tales - Mick Jackson
Kluriga och morbida noveller i Tim Burton-anda, lånade av K på jobbet.

Reflexer - Amanda Kerfstedt
En borgerlig familjeroman om en liten bygd och de förvecklingar och intriger som uppstår där mellan de välmående släkterna, men också ett stycke translitteraturhistoria som visar på hur normer skaver och tär.

Vi som aldrig sa hora - Ronnie Sandahl
Omdiskuterad och uppburen roman om hur det är att vara ung man i Sverige idag. Mediokert språk och gräslig kvinnosyn.

Skuggornas herre - Darren Shan
Del 11 i vampyrsvit som jag brukar recensera.

Omläsningar

Feberboken - Stina Aronson
En liten 30-talspärla! Passionerad bok med vackert språk om olycklig kärlek – författaren Mimmi trånar efter nonchalante Hugo, den nye litteräre gunstlingen.

Min salig bror Jean Hendrich - Carina Burman
Kärleksroman med stort K, utspelar sig Gustav III: s Stockholm med poeten Kellgren i fokus. Brilliant språk i 1700-talsanda!

Kejsarn av Portugallien - Selma Lagerlöf
Om ett fars kärlek till sitt barn - så uppslukande och ofrånkomlig att när den dystra verkligheten slår till väljer fadern galenskapen.

Charlie - Margareta Suber
Unga pojkflickan Charlie vistas en sommar på 30-talet vid en fashionabel badort och möter där tvåbarnsmamman Sara - och blir handlöst förälskad.

Dorian Grays porträtt - Oscar Wilde
Ljudbok, denna gång, inläst av den oefterhärmeliga Rikard Wolff. Magiskt!

Bokmalan har just läst klart ...

2010-12-28T20:36:00.003+01:00

... Hungerspelen och är helt utmattad! Vilken serie! Inte sedan jag läste Twilight för första gången har jag blivit så drabbad av samma sorts härliga läsfrenesi som jag (felaktigt) trodde endast hörde till slukaråldern. Flera nätters sömn var flugit och farit i och med denna läsning ...

Min upplevelse är att serien egentligen är ganska lättillgänglig; språket är välskrivet men enkelt. Men samtidigt är serien väl genomtänkt, välkomponerad och smart.

Som en samtidskommentar mot dagens mediaklimat, dokusåpor och andra morbida mänskliga företeelser är den glasklar. Den handlar också om djupare spörsmål, som vilka mål som helgar medlen och vilken skillnad det egentligen blir i ett samhälle, även om ett inbördeskrig avklaras och rebellerna blir de styrande.

Stämningen är mörk. Panem målas upp på ett högst trovärdigt vis - jag ser allting klart. Jag gillar att huvudpersonen, Katniss, är så väldigt mänsklig. Även om hon är modig, lojal och en mästarinna på bågskytte, är hon också felbar och tecknas sällan som en särskilt sympatisk person.

Triangeldramat mellan henne, den konstnärlige och älskvärde bagarsonen Peeta och den eldiga tjuvjägaren Gale tar egentligen inte mycket plats i berättelsen, men ligger som en grundton genom allt som händer.

Suzanne Collins låter historien ta, i varje fall för mig, oväntade vändningar. Ingen går säker för olycka eller döden. Inte ens precis i slutet anar jag fullt ut hur det ska sluta, vilket är otroligt frusterande - och fantastiskt.

Jag är, helt enkelt, så otroligt där.

Kursmoment 4: Rendezvous with Rama

2010-12-26T16:01:00.000+01:00

När jag läste Arthur C. Clarkes SF-klassiker Rendezvous with Rama till min kurs blev jag, överraskande nog, helt hooked.

Jag har aldrig trott att jag egentligen gillar SF - förutom 1984, Brave New World, Kallocain, The Host, Hungerspelen, China Miéville ... Jag antar att det är dags att inse att jag visst gillar SF!

Rama, en enorm cylindrisk farkost som färdas genom universum med en hisnande hastighet, dyker upp i vårt solsystem under en kort period.

Ett rymdteam har några korta veckor på sig att upptäcka Rama, som framstår som både både hisnande och klaustrofobisk. Och framförallt helt okänd.

Kombinationen av det spektakulära med Rama - en uråldrig, främmande, artificiell värld - och den allmänmänskliga känslan var lysande. Trots att det egentligen inte händer så mycket i romanen så är den vansinnigt spännande.

Jag bjuder på mitt skrivande från forumet, där jag tar upp miljöer, sociala strukturer och den implicita författaren.

***

The novel is set in the future for Clarke, as well as for us readers, in the 22nd century. Although it’s written in the 70ies it actually manages to depict a plausible vision of a future, in my opinion.

T, although I find your description of humankind a bit too misanthropic, I absolutely agree with you on the fact that humans don’t seem to have changed that much. The fact that Commander Norton idolizes Captain Cook and draws several parallels to his fate as an explorer also enhances this feeling (e.g., p. 81 and onward).

The novel mostly takes place inside of Rama and we readers are made aware of every small change in the world of Rama.

Rama is described as being very vast. And as an artificial world housed in a great flying object twirling round in space I suppose it is. Inconceivable so. But I’m also struck by the grandness of the universe as the small Endeavour closes in on Rama in the beginning of the book.

Humankind doesn’t seem to have changed much. Spread out on several planets in the galaxy, as well as the moon, human relations still seem to be very much like in our time.

Instead of a United Nation there is the United Planets, trying to get humankind organized and collaborating with each other. The Rama Committee is an interesting example of group dynamics, where persons of great reputation from different planets as well as academic disciplines argue in between.

“’With all due respect to the Ambassador’, said Taylor in his most disrespectful voice.” (96) Often I feel that personal ego and pettiness risk standing in the way of actual efficiency.

The team on Endeavour seem much more harmonious, although they also consist of very different people. Commander Norton’s domestic issues seem relevant today as well, although he has two families instead of one.

Considering gender issues – Clarke places competent female characters along with the male ones in both the Rama Committee as well as in Endeavour’s crew, although the females are in minority.

That Norton’s got two wives is not problematized but that Mercer and Calvert are married to the same women is depicted as something unusual. This says something about the gender structures.

The implied author, for me, is someone who has great knowledge of technology related to both space travels and communication. Devices like air locks and space suits feel plausible to me, as well as the using of space jargon, like EVA (which at least I had to look up).

The novel is built a lot around the communication between people, for instance between the different crew members exploring Rama as well as their communication with the surrounding worlds – the Rama Committee, their families, etc.

The relations between the characters feel quite plausible, as does the greater social structures of the United Planet, the Rama Committee and other interplanetary situations. This hints to some knowledge of both psychology and sociology.

The gender issues I’ve pointed out leads me to think that the implied author is aware of inequalities between genders, but is still to much a child of his time to be able to stand completely outside the established gender order.

(As shown for instance by the passage on page 48 where Norton takes about the combination breasts and weightlessness and the previously discussed differences concerning polygamy.)

God läsjul & ett vittert nytt år!

2010-12-24T11:34:00.001+01:00

Från er tillgivna Bokmala.

Lika som, ja, ni vet

2010-12-22T10:39:00.011+01:00

Samma fototillfälle? Målgruppsanpassning? Två själar - en tanke?

Klart lika är i vart fall omslagen till denna upplaga av Patrick Süskinds Parfymen och den nyutgivna Överenskommelser av Simona Ahrnstedt.

Nå ja, de är åtminstone inte utgivna av samma förlag.

Svensk urban fantasy -

2010-12-20T21:10:00.002+01:00

- låt mig kasta in ett "äntligen!" efter den rubriken!

Det är nästintill omöjligt att inte tänka på Neil Gaimans Neverwhere när jag här presenterar Nene Ormes Udda verklighet. Det gör absolut ingenting.

Jag är vansinnigt förtjust i Gaiman, för det första, så en sämre inspirationskälla kan en verkligen ha. För det andra så står Ormes stadigt på eget skrivande.

Den unga kvinnan Udda har länge plågats av mardrömmar och hallucinationer. Men gränserna mellan dröm och verklighet blir allt otydligare då händelser hon drömt om visar sig vara sanna.

Hon finner sig indragen i en parallell verklighet där okända varelser existerar och spelreglerna är oklara. Vem är Henning, som kan skifta till fågelhamn? Vad vill Oraklet, som bor högst upp i Turning Torso? Och hur ska Udda få tillbaka sin försvunna vän Daniel?

Romanen är både välskriven och välkomponerad. Ormes uppfyller ett av de viktigaste kriterierna i ett fantastiskt berättande - the suspension of disbelief. När jag följer med Udda runt om i det Malmö som blir allt mer magiskt, så är jag övertygad. Det bor ett orakel i Turning Torso. En gatubrunn vid stationen blir en portal till andra dimensioner och tider. Klart.

Jag har verkligen längtat efter att få läsa om bekanta platser, magiskt tillskevade. Gaimans London Below är nog så spännande, men det blir en extra dimension att det utspelar sig i gamla socialrealistiska Sverige. (Jag måste allt be mina Malmöväninnorna att guida mig runt lite vid nästa besök.)

Ordet sär, som Ormes använder för de människor som har olika övernaturliga förmågor, gillar jag skarpt. Jag läste just Tankeläsare av Kristin Cashore, där begreppet särling används på ett liknande sätt. Det låter vacker och annorlunda och känns som ett positivt återtagande.

Jag är nöjd och förtjust och ser fram emot både Ormes framtida skrivande samt mer svensk urban fantasy generellt.

Bokmalan fnissar gott åt ...

2010-12-17T18:44:00.002+01:00

... Johanna Thydells senaste roman, Ursäkta att man vill bli lite älskad. (Faktum är att jag var så inne i boken att jag åkte flera stationer på fel tunnelbanelinje utan att märka något, vilket får ses som ett gott tecken.)

Nora Jonasson skärskådar sig själv och sitt kaotiska och alldeles vanliga liv med stor humor. Enligt Nora själv är det enda speciella med henne att hon har en ovanligt fantastisk och populär bästis - Lisa.

Men vänskapen vacklar när Nora blir anklagad för att stöta på Jack, Lisas pojkvän. Men något sådant skulle Nora aldrig göra! Eller, visst skulle hon inte det, väl?

De Noriska ordspråken* som presenteras bjuder på både klokskap och ironi, och fungerar snarast som sensmoraler kring de situationer Nora hamnar i. Det är ett skönt stilgrepp.

Thydell lyckas med konsttycket att skriva helt vardagligt och skruvat samtidigt. Många fniss och smil framkallades, och det tackar vi för i vintermörkret.

*Exempelvis: "Allt måste man inte analysera in i döden men det gör man visst ändå." (s. 72)

Hungerspelen - en adrenalinkick

2010-12-12T16:07:00.002+01:00

Ända sedan Stephenie Meyer tipsade om Suzanne Collins serie Hungerspelen på sin hemsida har jag tänkt läsa den. Men nu slog jag slag i saken efter att den har fått flera av skolans svensklärare att bli eld och lågor och faktiskt söka sig till SF-avdelningen i bibblan.

I ett postapokalyptiskt USA råder grava klasskillnader. Den totalitära nationen, som kallas Panem (troligen etymologiskt släkt med panoptikon?), är uppdelat i tolv olika distrikt där invånarna har väldigt olika möjligheter till att försörja sig.

Tidigare fanns också ett trettonde distrikt, men detta förstördes av statsmakten efter att en motståndsrörelse därifrån försökt leda en revolt.

I det fattiga distrikt 12 bor sextonåriga Katniss Everdeen (vilket fantastiskt namn!), som tvingas till tjuvjakt för att försöka hålla mat på bordet till sin mor och lillasyster. Hennes livsöde är tätt sammanknutet med jämnårige Gales och tillsammans spenderar de mycket tid i skogen - trots att det är förbjudet.

Varje år anordnas tävlingen hungerspelen, som är ett stort massmedialt jippo där två ungdomar från varje distrikt väljs ut som tävlande. Spelen är ett sätt för huvudstaden att straffa distrikten, för att de ska komma ihåg att det är meningslöst att göra uppror mot den rådande ordningen.

I direktsänd tv tvingas ungdomarna sedan slåss mot varandra till endast en överlevare finns kvar. Vinnaren får rikedomar och mat. Och livet i behåll.

När lillasystern blir utvald, tar Katniss frivilligt hennes plats och förbereder sig för brutala overkligheten i Hungerspelen. Tyvärr blir Peeta, bagarens son som tidigare har räddat henne och familjen från svält, också utvald. De finner stöd hos varandra, trots att de vet att endast en av dem kan gå levande ur spelen.

Konceptet med själva hungerspelen leder tankarna till både offentliga avrättningar och pryglingar genom historien och förstås också gladiatorspelen under Romartiden. Myten om Theseus anger författaren själv som en utgångspunkt. Men den moderna tidens dokusåpor är en minst lika tydlig inspiration, där den ena gränsen efter den andra passeras för tittarnas höga nöje.

Med sitt rättframma språk och direkta berättande väcker boken också många tankar om hur mänskligheten fungerar.

Att läsa Hungerspelen är som att få en adrenalininjektion. Jag inser att jag måste vänta med att läsa del och tre när jag har en helt ledig dag. Sträckläsning är ett måste.

En damroman

2010-12-06T19:17:00.003+01:00

Sigrid Combüchens senaste bok Spill har den sköna undertiteln en damroman. Här möter vi flera kvinnor ur olika perspektiv och tider.

Författaren har med en karaktär med sitt namn som en berättarröst och romanen inleds med ett brev adresserat till Combüchen, undertecknat av en Hedwig Langmark.

Det visar sig att författaren har omtalat ett fotografi i ett av sina tidigare verk; ett fotografi som i själva verket föreställer Hedwig och hennes familj. En brevväxling, som varar i många år, tar sin början.

Hedwig berättar episoder ur sitt unga liv, men motvilligt. Combüchen är mest intresserad av detta, medan Hedwig gärna vistas i nuet. Författaren forskar på egen hand kring Hedwigs familj, besöker hennes barndomshem och surfar runt på släktforskarmanér. Med detta stoff bygger hon upp historien om Hedda.

Episodiskt berättas Heddas liv så som det skulle kunnat ha varit. Hon växer upp i Lund i en medelklass/småborgerlig familj under tidigt 1900-tal. Hennes väg leder så småningom till Stockholm till en sömmerskautbildning och några äventyr i Filmstaden. Och till kärleken, kärlekarna.

Dessa episoder är utsökta att läsa. Jag ser verkligen miljöerna och kläderna framför mig, jag är helt där. Språket är förträfflig och sätter tonen för tiden. Ett Stockholm från 30-talet känns dubbelt för mig - både likt och främmande.

Romanen främsta styrka är hur Heddas genusposition(er) skildras. Framförallt i förhållande till det krävande familjelivet, där det tycks finnas en inte alltid uttalad men självklar förväntan att Hedda främst finns till för familjen. Bröderna, däremot, tillåts leva ut sina liv utan hinder.

Den klaustrofobiska skildringen av Heddas första tid i Stockholm, som inneboende i en hemsk våning på Östermalm, är också mycket intressant. Hur hon hungrig går runt på stan och försöker hitta en restaurang att besöka, men som ensam kvinna vågar hon inte gå in någonstans. Det är inte formellt förbjudet, men otryggt och långt ifrån självklart att som kvinna röra sig i olika offentligheter under denna tid.

Hur olika verkligheterna ser ut ur kvinnornas respektive männens ögon skildras i ett ögonblick då Hedda och Luigi (som kallas Ugly, för att han ser så osannolikt bra ut) tittar på samma film:

'Det handlar om dig', sade han. 'Unga kvinnor som kommer till storstan för att visa vad de kan.' Hedda svarade inte. Hur kunde han vara så oseende? Båda filmerna handlade om att låta drömmarna fara och bli fru. Eller konstnär och karriär om man anser sig förmer. Men vad kunde hon säga om det? Vad är det för mening med att peka ut vad en annan inte ser? (s. 424)

Combüchens ovanliga berättarteknik är spännande och ibland förvirrande. Författarjaget i boken - också kallat Combüchen - gör att jag gärna tolkar allting som verkligt, som biografiskt. Fast jag vet att det är en roman. Det metalitterära greppet blir en spänning i texten. Verkligheten vacklar.

Ibland vet jag inte riktigt vem som berättar, i vilken tid eller verklighet jag vistas. Hedwigs brev och mail är oftast utmärkta som så (Första brevet, exempelvis, vilket ger en närmast biblisk ton).

Annars kan jaget variera. Olika blickar betraktar och olika tankar utvecklas.

Resultatet är en fascinerande läsning.

Bokmalans betyg II

2010-12-05T21:27:00.003+01:00

Essä nummer två, som handlade om Coraline, fick också högsta betyg:

"Very good essay, I like Nikolajeva's works myself and consider fantasemes to be an interesting topic for discussions. Your grade is VG."

Hurraaa!, säger Bokmalan, som håller på med det sista på Rendezvous with Rama och snart skall påbörja Tanith Lees Biting the Sun. To be continued ...

Ny teknologi - BOOK

2010-12-02T14:43:00.001+01:00

The door, the dream and other fantastical elements

2010-11-28T11:26:00.000+01:00

In this essay I aim to explore some of the fantastical elements used in the children’s fantasy novel Coraline by Neil Gaiman. I use literary professor Maria Nikolajeva’s book The Magical Code (1988) as a tool for finding these elements – elements that Nikolajeva calls fantasemes.

The secondary world in Coraline seems to exist parallel with “our” reality and is accessible from the primary world through a portal. The door and the mysterious tunnel are the passageway to the other world. The door is portrayed as a mystery, something forbidden as it’s in the room where Coraline is not allowed and it’s accessed with a great rusty key.

But although the secondary world is open, it is, of course, not open to anyone. For instance, when Coraline’s mother open’s the door, nothing happens: “Her mother was right. The door didn’t go anywhere. It opened into a brick wall.” (p. 9) But when Coraline opens the door herself, this scene emerges:

Coraline put her hand on the doorknob and turned it; and finally, she opened the door. It opened on to a dark hallway. The bricks had gone as if they’d never been there. There was a cold, musty smell coming through the opened doorway: it smelled like something very old and very slow. (p. 26)

It could be read as a comment on how Coraline’s parents doesn’t give her enough attention as well as a way of showing how grown ups in general focuses on more mundane things than children, hence missing the magic. This is recurrent in children’s fiction and in children’s fantasy especially.

The dream, often used as a passageway in fantasy , doesn’t have that function in Coraline. But it serves as sort of a warning of things to come, for instance when Coraline dreams of meeting a rat and follows it to the drawing room, where the main gateway actually exists (p. 10).

We gather there might be other passageways as well, like the cat’s ability to move between realities. Later on we realise that Coraline isn’t the only child who have been visiting the secondary world, when she finds the ghosts of the other children.

Nikolajeva discusses journey patterns in children’s fantasy and establishes that the most common pattern in the circular journey. The character (or characters) makes a travel to the secondary world and then return to the safe haven of home. Gaiman toys a bit with this notion.

Firstly, Coraline is forced to enter the passageway to the other world a second time, after returning and finding her parents missing. Also, to remove the parents is a very effective way to make the whole text seem unsure and not safe.

Like I wrote on the forum, the secondary world consists of the elements of Coraline’s reality – her house, the closest surroundings, her parents and the other people living in the building. But all the elements are slightly twisted and changed, in a silently threatening manner. This makes the secondary world more confusing and creepy than if it had been a completely different universe.

Secondly, when Coraline returns to her real home the second time, the threat of the Beldam is still present. Not even the primary world is allowed to be a safe haven. So, the goal must be not only to arrive at the primary world, but to cut off all connections to the threatening secondary world.

Many of the magical items existing in fantasy derive from folk lore, myth and fairie tales. In Coraline we have the magical mirror, which we recognize from Snow White as well as Through the Looking-Glass.

It doesn’t function as a passageway in Coraline, but it serves other purposes. When the other mother kidnaps Coraline’s parents, she is able to see this through the mirror. Also the mirror functions as a prison for Coraline and the ghost children:

She pulled Coraline back into the hallway and advanced upon the mirror at the end of the hall. Then she pushed the tiny key into the fabric of the mirror, and she twisted it. It opened like a door, revealing a dark space behind it. [---] There she swung the mirror closed, and left Coraline in darkness. (p. 80)

Another magical item is the seeing-stone that Coraline gets from Miss Spink. The stone works as a protection for Coraline, and it allows her to feel safer when spending time in the strange secondary world. It’s also used as a weapon in the struggle against the other mother, when Coraline uses the stone to be able to find the souls of the ghost children (for instance, p. 97). The souls actually take the form of small glass marbles, which is suiting – to put something serious and vitally important into the form of an ordinary toy.

Connected to the magical items is also the concept of a magical helper, writes Nikolajeva, which in children’s fantasy often consists of talking animal, preferably domestic ones. Like the cat in Coraline. But cats may also be viewed as magical creatures with connotations to witchcraft.

The cat often serves as a reluctant helper to Coraline throughout the novel, for instance, in telling that the Beldam is fond of “games and challenges” (p. 65) It is also the cat that shows Coraline that her parents are missing, although he can’t speak in the primary world. “The cat made no reply, but Coraline could imagine its voice, as dry as a dead fly on a windowsill in winter, saying Well, where do you think they are?” (p. 54)

Typically, the rats serve as minions to the other mother, as rats often are associated with filth and diseases. The mice in the novel, however, serve as messengers twice in the novel, warning Coraline about the going through the door in the beginning and finally telling her the primary world is safe again in the end.

To conclude – it was quite easy to establish some of the fantasemes used in Gaiman’s Coraline. The structure of the secondary world as only open to some creatures (Coraline, the cat, the earlier children). The door is a classical fantaseme, though in this version it is accompanied by the mysterious tunnel as well.

Classical is also the function of the dream as something more than just a dream. In this case, the dream serves as a sort of warning or premonition for Coraline.
Gaiman builds his novel on the circular journey pattern often used in children’s fantasy, but makes it into a loop movement: there and back again and then there and back again, again, so to speak.

To use the protagonist’s primary world as a model for the threatening secondary world, like Gaiman does, is not the most common thing in fantasy. This increases the feelings of insecurity and threat in the text, in my opinion. As does the fact that the dangers of the secondary world are allowed back into the primary world.

Magical items, another type of fantaseme, appear, such as the mirror, the seeing stone and the children’s souls, disguised as glass marbles. A magical helper exists as well, albeit a bit reluctant – the cat. The talking cat form is also typical in children’s fiction, as it’s a domestic animal, chosen for a sense of safety. Other magical animals appearing are the threatening rats and the helpful mice.

My conclusion is that Gaiman uses a lot of classical fantaseme in Coraline, but that they seem to be worked with quite deliberately and that in many ways Gaiman also breaks our expectations for a fantasy novel for young children.