söndag 22 november 2009

Nu är nedräkningen avslutad ...

... för nu har undertecknad varit och beskådat filmen baserad på Stephenie Meyers New Moon, efter att ivrigt ha väntat på den i ett år.

Det var en smula svårt att koncentrera sig på filmen, då ljudnivån i salongen ofta var öronbedövande. Publiken skrek som (gissar jag) på den värsta Beatles-konsert. Både skrämmande och helt charmigt, på något vis. Mest bedårande var hur en del skrek förtjust och andra buade i de ömma scenerna mellan Bella och Jacob. Där syntes lagtillhörigheten lika tydligt som på vilket hockeyderby som helst (även om halsdukar och kepsar inte verkar ingå som lagmarkörer i detta forum).

Vad tyckte då Bokmalan, som igår kväll var en grande tante i jämförelse med resten av publiken? Jag tyckte att filmen som helhet var snygg, välgjord och vansinnigt spännande. Trots att jag har läst romanen flera gånger och vet exakt vart den tar vägen, satt jag som klistrad. Det är både en fröjd och en liten sorg att få se sina favoritböcker förvandlas till rörlig bild.

FÖR DIG SOM INTE HAR SETT FILMEN ÄN, MEN VILL:
HÄR FINNS DET RISK FÖR SPOILERS ...


Jag tyckte att hela upplägget med vargflocken fungerade väldigt väl. Den lekfulla, broderliga sammanhållningen, som för utomstående snarast ser ut som sektmekanismer, visas tydligt i Emilys lilla kök. De enorma vargarna som pojkarna transformeras till är mycket välarbetade och ser realistiska (och en smula skräckinjagande) ut. Bellas och Jacobs framväxande vänskap (och mer?) framträder tydligt på ett sätt som känns igen från boken.

The Volturi - vampyrvärldens mäktigaste familj - skildras väl utifrån hur Meyer tecknar dem i sina verk. Besöket till Volterra bjuder på imponerande actionscener; klart grymmare än vad i alla fall jag är van att se i amerikanska filmer så tydligt riktade till en flickpublik.

Trots att samma skådespelare är med, miljöerna är sig ungefär lika och filmen är uppenbart välgjord, lämnades jag ändå med en vag känsla av besvikelse. Det jag mest uppskattade med filmen Twilight var dess trogenhet gentemot förlagan och det faktum att filmen tilläts vara så mörk och lågmäld. Det kändes ovanligt med en slags amerikansk high school-film som var så mörkt filmad, i blågröna toner och med fantastiska naturscenerier i regn och snö; trolska skogar och karga berg. Jag uppskattade också hur Bella porträtterades; lika tillbakadragen som i böckerna, väldigt klumpig och vacker egentligen endast i beskådarens ögon.

I New Moon saknas den storslagna naturen oftast, och porträttet av Bella är något "uppiffat". Det är inte bara de noggrannt ansade ögonbrynen som bryter av, utan framförallt en känsla av att det blyga, lågmält integritetsfulla och klumpiga lite är som bortblåst.

Det som jag först reagerade på med filmen var den väldigt traditionella filmmusiken. När Edward tidigt i filmen reciterar Romeos slutrepliker, dränks nästan replikerna i smäktande stråkar. Allvarligt? Någonting som verkligen satte tonen för det mörka i den första filmen var Carter Burwells mångsidiga och egna musiksättning. Den saknades här.

New Moon gav känslan av att ha blivit, helt enkelt, Hollywoodifierad. Jag tror att den förra regissören, Catherine Hardwickes, independece-
filmsrötter var grunden
för det som jag upplever
som Twilights
originalitet.
Inte är det märkligt att stämningen i filmen blir annorlunda då man plockar in en regissör som har arbetat med filmer som American Pie och About a boy ...

Men, jag kommer att gå och se filmen igen när hysterin har lagt sig något, då det troligen blir enklare att låta sig beröras. Det känns som någonting ovanligt och lyxigt när böcker uppenbart riktade till en publik bestående av unga kvinnor, omvandlas till påkostade, välgjorda actionfyllda filmer, där man uppenbarligen tar materialet på allvar. Det gör undertecknad mer än nöjd.

fredag 20 november 2009

Lika som ni vet vad?!

Jag har redan skrivit ett inlägg om likheter som finns mellan Charlaine Harris bokserie, som är grunden till tv-serien True Blood, och Stephenie Meyers vampyrvärld i Twilight. När jag såg dessa bilder bredvid varandra, tänkte jag att de illustrerar min poäng väl. Och visst syns det även i bildspråket att Twilight är mer oskuldsfullt och True Blood mer ... vuxet?




lördag 14 november 2009

Allt det andra ...

... som lästs under sommaren och hösten, då, som jag inte har haft tid och ork att plita om? Här kommer en kort-kort sammanställning!



FANTASY, SF & SKRÄCK

Neil Gaiman & Dave McKean - The Graveyard Book
En klassisk Neil & Dave, om en levande pojke adopterad av spöken på en kyrkogård.

Laurell K. Hamilton - Guilty Pleasures (Anita Blake)
Som Buffy i bokformat - hårdkokt, noir och våldsamt. Ändå förvånansvärt långtråkigt.

Melissa Marr - Mer än ögat ser
En urban fairieförälskelse i samma anda som Holly Black.

Stephenie Meyer - The Host
En innerlig och otippad kärlekshistoria i en dystopisk framtid med Body Snatchers-upplägg.

Richelle Mead - Törst (Vampire Academy)
Enkelt sammanfattat - Gossip Girl i vampyrtappning. Jag gillar förvisso vampyrer, men har inte förstått mig på den andra komponenten.

Magnus Nordin - Djävulens märke
Som en amerikansk high school-skräckis med häxtema, fast i bokform och i en svensk högstadiemiljö.

Guillermo del Toro & Chuck Hogan - The Strain
Vampyrism sprids som ett virus i New York i denna bok, som känns som ett filmmanus till en film vi redan sett.




UNDERHÅLLNING

Kate Cann - Escape, Fiesta, Footloose
Typiska feel good-romaner om unga kvinnor som lämnar tryggheten, finner en plats i världen och en smula kärlek. Lättlästa och förutsägbara, men med charm och viss substans.

Kate Mosse - Labyrinten
En historisk roman där Alices öde i modern tid vävs samman med Alaïs på 1200-talet. Den lämnade, trots det rafflande upplägget, inget större avtryck.




TIDIGA STOCKHOLM

Helena Henschen - Hon älskade
Henschen berättar enkelt om sin släkting Signes fantastiska liv. Som borgarklass i Stockholm valde hon ett liv fyllt av politik, välgörenhet, kvinnosaksfrågor, giftermål och skilsmässor.

Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan
Agnes, uppvuxen i en kärlekslös överklassfamilj, finner det omstörtande livet genom sin kamera och kärleksmötet med en gift kvinna, Claire. Rakt berättad men ändå poetisk.


I stora drag var det nog det mesta, so far ...

fredag 13 november 2009

Amerikanska södern och klassisk dystopi

Just som jag var beredd att publicera en nekrolog över Bokmalan, spratt det plötsligt till! Äntligen! Hösten har helt enkelt varit lång, tidskrävande och mörk. Således har både bokläsandet och bokbloggandet fallit i glömska.

Något litet har en i vart fall läst. Om några veckor får vi faktiskt en amerikansk författare på besök. Ingemar Fasth, eldsjälen bakom Kulturhusets Internationella författarscen har bjudit in John Wray och det är alltså denne författare som också skall komma till oss. Just nu håller jag på att läsa hans senaste roman, Lowboy, som handlar om en sinnesjuk ung man på rymmen i New Yorks tunnelbana. Tidigare i höstas läste jag Wrays Canaan's Tongue.

Förutom att den fick pluspoäng då omslaget så perfekt matchade undertecknads färgval i bloggen, så var det verkligen en sällsam historia. En recensent jag läste jämförde Wray med William Faulkner, vilket jag håller med om. Cynismen, bräckligheten och åskådliggörandet av mänsklighetens mörkare sidor i en bisarr gruppdynamik påminner mig om Faulkners Det allra heligaste.

Wray berättar en långsam och dramatisk historia om en brottsliga under amerikanska inbördeskriget. Karaktärerna - hästtjuvar, slavsmugglare, "confidence men", våldsverkare - är komplexa och intressanta. Fullständigt omoraliska, men ändå troende. Berättelsen kickar igång med ett väckelsemöte lett av ligans ledare, the Redeemer, som är en sadistisk, karismatisk charlatan i prästkläder. Mötet verkar inledningsvis fromt, men sluta med att alla besökarnas hästar blir stulna och att the Redeemer försöker skända en troende änka. Burlesken är total, fast i något mörkare tonläge.

Wray växlar berättarperspektiv som andra byter underkläder. Han gör det skickligt och det ger boken en särskild rytm. En passage där Wrays språkliga stil märks tydligt är denna, där en förrymd slav - Bosun - förs bort av ligan. Bosun tror att han ska friges och anar inte det mörka öde som ligan har i beredskap för honom. The Redeemer predikar för mannen, mitt i floden på flotten där de befinner sig, och ber honom välja ett nytt namn för att symbolisera den nyvunna friheten:
"The name you yourself choose, contrary-wise, will be the name of a new-born child." He smiled. "And whether you answer to it, sir, will be nobody's business but your own."
That said, the Redeemer stretched up his arm and touched Bosun gently on the mouth. Bosun bowed his head to recieve this touch, bashful and not a little bewildered, like Mary before the archangel Gabriel. His expression shuttled back and forth between exultation and dismay, as though he'd been found guilty, through no fault of his own, of some especially noble crime.
"Tell me your name, pilgrim", the Redeemer said softly. "Tell it to me and I'll baptize you here and now."
A measure of silence passed - I know not how long - then Bosun raised his head. "I should be called 'Simon', after Simon from the desert," he said, his voice full of wonder at itself.
If that was not the sound of religion, the sound of spirit given voice, then I have never heard it in my life." (s. 63)
Berättelsen är både realistisk och mystisk, episk och fragmentarisk. Språket är, som ni hör, emellanåt magiskt.

Hösten bjöd också på en omläsning av en dystopisk klassiker, Nineteen Eighty-four.Jag läste George Orwell när jag var alldeles för ung, ety det att jag knappast förstod boken och inte heller mindes mycket av den efteråt. Inför en föreläsning om dystopisk litteratur jag skulle hålla på jobbet, läste jag således om den.

Vilken skillnad! Det är verkligen roligt att bli vuxen ibland ... Jag blev otroligt fascinerad och kunde faktiskt inte sluta läsa. Ni känner naturligtvis till grundhandlingen - ett totalitärt imperium, efter världskrig, atombomber och terrorbalans. Ett allrådande parti och obrytbara klasskillnader. England som vi känner det är uppslukat av Oceanien, en av tre supermakter, men berättelsen äger rum i London.

Det mest intressanta med Orwells verk är iscensättandet av den totalitära makten i människors vardag. Den klaustrofobiska känslan av att leva i ett panoptikon. Att de allra mest privata tankarna inte bara riskerar att granskas, utan också kan leda till livsfara. När minsta ansiktsuttryck kan betyda slutet. Ett samhälle där alla historiska dokument revideras allt eftersom saker och ting ändras. Där en alltså inte kan tala om sådana begrepp som tid, historia, sanning eller världsbild.

Min favoritaspekt är Orwells "newspeak"; den språkliga reformen som partiet genomför successivt, för att minska ordförrådet och därmed också människors förmåga att formulera sig självständigt och/eller kritiskt mot partiet. Både verbalt och i tanken. Språk ÄR verkligen makt. Också principen "doublethink" är galet intressant och svårgripbar. Förmågan att kunna mentalt acceptera två påstående, som motsäger varandra.

Snart skall jag berätta om min resa till Oxford och London under höstlovet. (Den fantastiska orwellianska skylten ni ser här ovan, sitter faktiskt uppsatt här och där i Londons tunnelbana. Jag hoppas bara att formspråket är medvetet och något ironiskt valt - annars blir det en smula skrämmande.)

Tills dess - England prevails ...